2016-01-29 09:55

2016-01-29 09:55

Göran Bergdahl blickar tillbaka

ARVIKA: En av Arvikaindustrins stora

Arvika och Volvo har Göran Bergdahl att tacka för mycket, han var framför allt drivande i arbetet med att göra Arvikaverken till den moderna fabrik, fabriken är i dag.

Och Bergdahl bor fortfarande kvar i staden, ja han bor dessutom granne med sin forna arbetsplats så som han alltid gjort. Blickar han österut från sin fastighet ser han fabriksområdet han satt så stor prägel på.

– Nära till jobbet, jo, det kan man ju kalla det, kort tid dit och kort tid hem, säger Göran. Fast början i detta hus blev dramatisk på sitt vis, första morgonen vi vaknade här vaknade vi till mordet på Olof Palme.

Då hade Göran varit inhyst på annat håll de första månaderna i Arvika, i november 1985 gjorde han sin första arbetsdag på dagens Volvo Construction Equipment.

– Jag hade hållit på med maskiner i hela mitt liv och ville komma in på produktionssidan. Och Volvo BM var ju ett känt bolag på den tiden.

I generna

Industrin fanns i blodet på flera sätt, fadern var driftchef i Europas enda gruva för brytning av volfram, i Yxsjöberg, en ort Bergdahl föddes och växte upp i.

Det blev hockeyspel i Morgårdshammar och det blev realskola i Grängesberg. Framgångarna fanns både på och utanför rinken, Göran har bland annat ett junior-SM för landskap på meritlistan och realskolan la grunden till en framgångsrik karriär – Värmland besegrades för övrigt i en av finalerna.

Efter ingenjörsexamen 1962 och giftermål med Monica samma år – jo, de är fortfarande ett par – kom första jobbet på Nyhammars bruk där tillverkning av maskiner för gruvindustrin stod på dagordningen.

– 1966 flyttade vi sedan till Malmberget för tre år på LKAB innan det blev en kort period i Stockholm. 1971 började jag sedan på Iggesunds pappersbruk som underhållschef och där blev vi kvar tills vi flyttade till Arvika 1985, säger Göran.

Status

I Arvika föll det mesta på plats, både när det gäller den egna karriären och Görans syns på industrins ansvar för orten man verkar i. Arvikafabrikens status var dock sådär när Göran anlände.

– På ett vis var det en jädra fart i fabriken, det blixtrade och svetsades både här och där men fabriken i sig behövde ett lyft. Det märkte jag ju när jag jämförde med Iggesund, ett pappersbruk som höll perfekt standard.

Med Göran Bergdahl vid rodret fick fabriken ett stort lyft i ett moderniseringsarbete där han hade företagets stöd till hundra procent. Maskiner, byggnader, ja allt uppdaterades till dåtidens bästa standard. Bergdahl pekade visserligen med hela handen men var samtidigt mån om de anställda.

– Jag ville bry mig om folket, vara en i gruppen där man bor och arbetar, det bestämde jag med en gång när jag kom till Arvika. Och jag kände nästan varenda en av de runt 1 000 anställda, kunde åtminstone förnamnen på de flesta av dem. Detta innebar ju även att jag blev inblandad i många projekt utanför fabriken.

Lukter

Mänsklig spillning med tillhörande attiraljer fick av alla saker stor betydelse för Göran Bergdahls syn på fabriken och Arvika. Han tillbringade exempelvis en hel helg med att gå runt i fabrikens toaletter för att finna att dessa var nerklottrade med könsord och annat mindre trevligt.

– En fruktansvärd historia, tänk vad man ritade på väggarna. Jag talade dock med facket och sa: ställer ni upp på mina idéer om en ren och rumsren fabrik kommer jag att se till att måla upp samtliga toaletter och se till att de får nya tvättställ med mera. Och det gjorde man.

Mänsklig spillning var det. I samband med en försäljning av hjullastare till engelska armén luktade det till och med mer illa än normalt från grannen, reningsverket på Vik. En general Eagleson påverkades av detta och det gjorde även Bergdahl.

– Jag blev helt enkelt förbannad. Jag försökte visserligen vara försiktig i mina uttalanden men en reporter sa i samband med en intervju att kan du inte säga som det är, att det luktar skit, och det sa jag. Jag fick dock omedelbar respons från Arvika kommun som satsade pengar på en förbättring och i dag är problemet i stort sett ur världen.

Hamnen

Ett samhällerligt engagemang som egentligen låg helt utanför rollen som fabrikschef på Volvo var engagemanget för Arvikas hamnmagasin. Med rötterna i en trakt med just en vacker hamn, Hudiksvall, gick Bergdahl i taket när han fick höra talas om att magasinen i Arvika hamn skulle rivas.

– Detta ska jag sätta stopp för, sa jag. Det kan du inte sa mina kompisar. En söndag skrev jag en insändare till Arvika Nyheter, på onsdagen publicerades den, och sedan var snöbollen i rullning. Dåvarande kommunalrådet Gunnar Nyberg ordnade en folkomröstning där det blev en klar majoritet för att bevara magasinen, och magasinen står kvar än i dag. Jag fick många uppskattande ord av gamla Arvikabor som ringde och tackade. Och än i dag är jag glad när jag åker förbi magasinen att de står kvar.

Dagens hamn har sett rätt öde ut i många år. Är det dags för ett nytt engagemang?

– Nej, jag vill inte lägga mig i eftersom jag är pensionär och dessutom har jag haft fyra strokes på senare år. Jag är inte frisk längre men jag håller med om att hamnens utveckling har dragit ut på tiden. Det viktiga är dock att det blir bra i hamnen, där har ju många av Arvikaverkens jordbruksprodukter skeppats ut i världen.

Sjukhuset

Ett annat engagemang gällde sjukhuset i Arvika där han efter att ha blivit kontaktad av läkaren Erik Åsberg var mycket aktiv i arbetet med att bevara sjukhuset. Segrar vanns men ändå ger dagens situation anledning till många frågeställningar.

– Det ordnades fackeltåg och andra protester. Jag blev riktigt ovän med landstinget. I dag är sjukhuset åter hotat, jag är förvånad att ingen gör något. Det kommer att gå åt helsike med sjukhuset om vi inte gör något.

Bergdahl ser en stark koppling mellan industri och samhälle, att man är beroende av varandra och att industrin har ett ansvar.

– Detta har jag inte gjort för egen vinnings skull utan mer för känslan att göra rätt för sig. Att göra rätt för Arvika.

Modernisering

Framförallt är dock Bergdahl ihågkommen för moderniseringen och effektiviseringen av Arvikaverken. Att Arvika mitt i de djupa Värmlandsskogarna fortfarande har en fabrik av Arvikaverkens dignitet är ett under i sig, att den dessutom är världsledande inom hjullastare är ett stordåd. Att det är så beror på många människor men även mycket på Bergdahl.

– I dag finns det dock ingen idealism kvar längre som tycker det är roligt att driva industri utan det är mera kallhamrad ekonomi som styr.

Kraftkälla

Fabriken tas för given men är det inte, effektiviseringar, kvalité och leveranssäkerhet ska hålla de som eventuellt vill flytta fabriken på avstånd.

För fortfarande är Volvo Construction Equipment motorn i västvärmländsk industri och på håll – fast ändå nära – följer Bergdahl branschens utveckling. Fyra strokes har visserligen gjort honom mindre rörlig men tankeverksamheten är det inget fel på.

– Klart jag försöker hålla mig uppdaterad. Annars gör jag inte så mycket, jo jag njuter av livet. Och prata tycker jag om, det har jag alltid gjort. Exempelvis jakthistorier har jag många på lager även om jag själv inte kan vara i skogen längre.

Torget

En sommarstuga finns visserligen i Grangärdetrakten men hjärtat och själen finns numera i Arvika. Ett tecken på att han blivit Arvikabo på riktigt är att en av de större höjdpunkterna i tillvaron är torgdagarna på Arvika torg. Att slänga käft med fiskhandlare Michael Nilsson, tillika ”hockeykollega”, och andra tillhör topparna i tillvaron.

– Och så finns det mycket skog här, jag trivs att se skogen.

Trevligt folk

När det gäller industrin bör kraft läggas på att behålla de industriföretag som finns, säger Bergdahl, att det skulle växa upp ett nytt gjuteri, smedja eller Arvikaverken håller han för osannolikt.

Den toppstyrning som blir allt vanligare inom den privata sektorn tycker han dock inte om, den kväver initiativförmågan, tycker han. Själv hade han mycket fria händer.

– Man måste verka nära folk och vara chef i både positiva och negativa tider, man måste vara mitt i smeten hela tiden. Inget har gett mig så mycket som kontakten med folket här.

Och Bergdahl bor fortfarande kvar i staden, ja han bor dessutom granne med sin forna arbetsplats så som han alltid gjort. Blickar han österut från sin fastighet ser han fabriksområdet han satt så stor prägel på.

– Nära till jobbet, jo, det kan man ju kalla det, kort tid dit och kort tid hem, säger Göran. Fast början i detta hus blev dramatisk på sitt vis, första morgonen vi vaknade här vaknade vi till mordet på Olof Palme.

Då hade Göran varit inhyst på annat håll de första månaderna i Arvika, i november 1985 gjorde han sin första arbetsdag på dagens Volvo Construction Equipment.

– Jag hade hållit på med maskiner i hela mitt liv och ville komma in på produktionssidan. Och Volvo BM var ju ett känt bolag på den tiden.

I generna

Industrin fanns i blodet på flera sätt, fadern var driftchef i Europas enda gruva för brytning av volfram, i Yxsjöberg, en ort Bergdahl föddes och växte upp i.

Det blev hockeyspel i Morgårdshammar och det blev realskola i Grängesberg. Framgångarna fanns både på och utanför rinken, Göran har bland annat ett junior-SM för landskap på meritlistan och realskolan la grunden till en framgångsrik karriär – Värmland besegrades för övrigt i en av finalerna.

Efter ingenjörsexamen 1962 och giftermål med Monica samma år – jo, de är fortfarande ett par – kom första jobbet på Nyhammars bruk där tillverkning av maskiner för gruvindustrin stod på dagordningen.

– 1966 flyttade vi sedan till Malmberget för tre år på LKAB innan det blev en kort period i Stockholm. 1971 började jag sedan på Iggesunds pappersbruk som underhållschef och där blev vi kvar tills vi flyttade till Arvika 1985, säger Göran.

Status

I Arvika föll det mesta på plats, både när det gäller den egna karriären och Görans syns på industrins ansvar för orten man verkar i. Arvikafabrikens status var dock sådär när Göran anlände.

– På ett vis var det en jädra fart i fabriken, det blixtrade och svetsades både här och där men fabriken i sig behövde ett lyft. Det märkte jag ju när jag jämförde med Iggesund, ett pappersbruk som höll perfekt standard.

Med Göran Bergdahl vid rodret fick fabriken ett stort lyft i ett moderniseringsarbete där han hade företagets stöd till hundra procent. Maskiner, byggnader, ja allt uppdaterades till dåtidens bästa standard. Bergdahl pekade visserligen med hela handen men var samtidigt mån om de anställda.

– Jag ville bry mig om folket, vara en i gruppen där man bor och arbetar, det bestämde jag med en gång när jag kom till Arvika. Och jag kände nästan varenda en av de runt 1 000 anställda, kunde åtminstone förnamnen på de flesta av dem. Detta innebar ju även att jag blev inblandad i många projekt utanför fabriken.

Lukter

Mänsklig spillning med tillhörande attiraljer fick av alla saker stor betydelse för Göran Bergdahls syn på fabriken och Arvika. Han tillbringade exempelvis en hel helg med att gå runt i fabrikens toaletter för att finna att dessa var nerklottrade med könsord och annat mindre trevligt.

– En fruktansvärd historia, tänk vad man ritade på väggarna. Jag talade dock med facket och sa: ställer ni upp på mina idéer om en ren och rumsren fabrik kommer jag att se till att måla upp samtliga toaletter och se till att de får nya tvättställ med mera. Och det gjorde man.

Mänsklig spillning var det. I samband med en försäljning av hjullastare till engelska armén luktade det till och med mer illa än normalt från grannen, reningsverket på Vik. En general Eagleson påverkades av detta och det gjorde även Bergdahl.

– Jag blev helt enkelt förbannad. Jag försökte visserligen vara försiktig i mina uttalanden men en reporter sa i samband med en intervju att kan du inte säga som det är, att det luktar skit, och det sa jag. Jag fick dock omedelbar respons från Arvika kommun som satsade pengar på en förbättring och i dag är problemet i stort sett ur världen.

Hamnen

Ett samhällerligt engagemang som egentligen låg helt utanför rollen som fabrikschef på Volvo var engagemanget för Arvikas hamnmagasin. Med rötterna i en trakt med just en vacker hamn, Hudiksvall, gick Bergdahl i taket när han fick höra talas om att magasinen i Arvika hamn skulle rivas.

– Detta ska jag sätta stopp för, sa jag. Det kan du inte sa mina kompisar. En söndag skrev jag en insändare till Arvika Nyheter, på onsdagen publicerades den, och sedan var snöbollen i rullning. Dåvarande kommunalrådet Gunnar Nyberg ordnade en folkomröstning där det blev en klar majoritet för att bevara magasinen, och magasinen står kvar än i dag. Jag fick många uppskattande ord av gamla Arvikabor som ringde och tackade. Och än i dag är jag glad när jag åker förbi magasinen att de står kvar.

Dagens hamn har sett rätt öde ut i många år. Är det dags för ett nytt engagemang?

– Nej, jag vill inte lägga mig i eftersom jag är pensionär och dessutom har jag haft fyra strokes på senare år. Jag är inte frisk längre men jag håller med om att hamnens utveckling har dragit ut på tiden. Det viktiga är dock att det blir bra i hamnen, där har ju många av Arvikaverkens jordbruksprodukter skeppats ut i världen.

Sjukhuset

Ett annat engagemang gällde sjukhuset i Arvika där han efter att ha blivit kontaktad av läkaren Erik Åsberg var mycket aktiv i arbetet med att bevara sjukhuset. Segrar vanns men ändå ger dagens situation anledning till många frågeställningar.

– Det ordnades fackeltåg och andra protester. Jag blev riktigt ovän med landstinget. I dag är sjukhuset åter hotat, jag är förvånad att ingen gör något. Det kommer att gå åt helsike med sjukhuset om vi inte gör något.

Bergdahl ser en stark koppling mellan industri och samhälle, att man är beroende av varandra och att industrin har ett ansvar.

– Detta har jag inte gjort för egen vinnings skull utan mer för känslan att göra rätt för sig. Att göra rätt för Arvika.

Modernisering

Framförallt är dock Bergdahl ihågkommen för moderniseringen och effektiviseringen av Arvikaverken. Att Arvika mitt i de djupa Värmlandsskogarna fortfarande har en fabrik av Arvikaverkens dignitet är ett under i sig, att den dessutom är världsledande inom hjullastare är ett stordåd. Att det är så beror på många människor men även mycket på Bergdahl.

– I dag finns det dock ingen idealism kvar längre som tycker det är roligt att driva industri utan det är mera kallhamrad ekonomi som styr.

Kraftkälla

Fabriken tas för given men är det inte, effektiviseringar, kvalité och leveranssäkerhet ska hålla de som eventuellt vill flytta fabriken på avstånd.

För fortfarande är Volvo Construction Equipment motorn i västvärmländsk industri och på håll – fast ändå nära – följer Bergdahl branschens utveckling. Fyra strokes har visserligen gjort honom mindre rörlig men tankeverksamheten är det inget fel på.

– Klart jag försöker hålla mig uppdaterad. Annars gör jag inte så mycket, jo jag njuter av livet. Och prata tycker jag om, det har jag alltid gjort. Exempelvis jakthistorier har jag många på lager även om jag själv inte kan vara i skogen längre.

Torget

En sommarstuga finns visserligen i Grangärdetrakten men hjärtat och själen finns numera i Arvika. Ett tecken på att han blivit Arvikabo på riktigt är att en av de större höjdpunkterna i tillvaron är torgdagarna på Arvika torg. Att slänga käft med fiskhandlare Michael Nilsson, tillika ”hockeykollega”, och andra tillhör topparna i tillvaron.

– Och så finns det mycket skog här, jag trivs att se skogen.

Trevligt folk

När det gäller industrin bör kraft läggas på att behålla de industriföretag som finns, säger Bergdahl, att det skulle växa upp ett nytt gjuteri, smedja eller Arvikaverken håller han för osannolikt.

Den toppstyrning som blir allt vanligare inom den privata sektorn tycker han dock inte om, den kväver initiativförmågan, tycker han. Själv hade han mycket fria händer.

– Man måste verka nära folk och vara chef i både positiva och negativa tider, man måste vara mitt i smeten hela tiden. Inget har gett mig så mycket som kontakten med folket här.