Nicoletta ger upp hoppet om jobb

– Det är inte enkelt att få ett fast jobb inom mediebranschen, inte ens med fem års universitetsutbildning och en master i tv-produktion, säger Nicoletta Pispisa.

Nicoletta har inte ens hunnit sätta sig ner. Hon är otålig att komma igång, hon har någonting att berätta.

Och på bara några minuter har hon sammanfattat problemen med arbetsmarknaden, fastighetsbubblan, vad det innebär att vara arbetslös och varför hon ska flytta till ett annat land där hon varken har familj eller vänner. Men så tar hon några klunkar vatten och är beredd att börja om, lite långsammare den här gången.

Bubblan sprack

I början av 2010 hade Spanien en arbetslöshet på 20,1 procent, mätt med internationellt jämförbara mått. Exakt två år senare var samma siffra 24,5 procent. Trenden har således fortsatt. I praktiken tar det form av en sprucken fastighetsbubbla. Nybyggen runt om i Madrid, som till viss del står tomma. Det är till ett sådant område Nicoletta flyttade med sin man Marcos och sin treåriga son Mauro.

Lägenheten Nicoletta bor i känns ovanligt stor. Och tom. För en månad sedan började de packa ihop sina liv. Och om ytterligare en månad flyttar de till Luxemburg för att börja ett nytt.

Har haft tur

Där är solen inte lika stark på somrarna, det regnar praktiskt taget halva året. Men där har Nicoletta blivit erbjuden ett jobb på nyhetsföretaget RTL, Radio Television Luxemburg.

Hon fyller på sitt glas med vatten igen.

– Det vi inte tar med oss ger vi bort. Men vi har inte så mycket, vi har alltid försökt leva under våra tillgångar, förklarar hon.

Kanske är det därför hon flera gånger säger att hon har tur. Tack vare sina 14 år av arbetslivserfarenhet har hon hittills fått ekonomiskt stöd från staten. Pengarna räcker inte till mycket, men familjen har klarat sig bra. Och trots att hon vissa månader tvingas till att kompromissa för att få ihop ekonomin, jämför hon sig med andra som har det värre.

– När ekonomin fortfarande var stabil var bankerna inte rädda för att låna ut pengar. Nu har vi en massa spanjorer som har förlorat sina jobb och därför inte klarar av att betala av sina skulder. De har förlorat allt. Jag har fått ett jobb, jag har tur. Även om det är utomlands.

Arbete är målet

Om sex månader tar Nicolettas nuvarande stöd från staten slut. Det är en av anledningarna till att hon flyttar. Men hon menar att det var ett enkelt beslut, och är inte ensam om att söka jobb utanför Spanien.

– Eftersom man förlorar sitt arbetslöshetsbidrag om man reser utomlands, har folk hittat nya vägar. Med hjälp av videosamtalsprogram som Skype håller man nu arbetsintervjuer i hemmen. Det är satt i system, berättar Nicoletta Pispisa.

Och det är inte konstigt att folk kastar blickar över landsgränserna. Nicoletta förlorade sitt första fasta jobb efter flera års osäkra kontrakt, tillfälliga anställningar och vikariat. Det var med det fasta jobbet i åtanke de slutligen vågade skaffa barn, efter många år av väntan. Nu tycks den väntan ha varit förgäves.

SEPE – den spanska arbetsförmedlingen – har inte varit till hjälp. Nicoletta är glad för de statliga ekonomiska bidragen, men bidrag och trygghet är inte samma sak. Arbete är målet.

Stödpengarna rullar dock inte in på kontot utan motprestation.

– Jag måste rapportera till SEPE var tredje månad och jag måste acceptera alla jobb jag erbjuds. Även om jobbet finns i en annan del av landet, berättar hon och vilar blicken mot väggen.

Hon tycker att det egna ansvaret känns rimligt. Men efter en kort tystnad frågar hon om det går att gissa hur många gånger hon blivit erbjuden jobb. Hon ser till att få ögonkontakt innan hon ger svaret, för att understryka allvaret.

– Noll gånger.

Hon säger det igen. Ögonkontakt: Noll gånger. På ett och ett halvt år.

– Jag tror inte att regeringen förstår all den kunskap Spanien går miste om när vi lämnar landet för att jobba utomlands, speciellt de unga. De är utbildade, och har ofta studerat några år extra eftersom de vet att de inte kommer att få något jobb. Jag är 40 år och har en son att ta hand om, men det är ändå ett lätt beslut att flytta – jag har inget val. Unga vuxna har inte samma ansvar som jag, för dem är det ännu enklare. Och för dem finns ingenting att komma tillbaka till.

Förlorat förtroendet för politiker

I Sverige står var färre än var fjärde ungdom utan jobb. I Spanien är det fler än varannan, fler än i Grekland, och situationen tycks inte vara på väg att förbättras.

Många av dessa ungdomar har varit ute och demonstrerat det senaste året. Men inte bara ungdomar. Kvinnor och män i alla åldrar har samlats för att de tröttnat på hur den nuvarande högerregeringen hanterar statens pengar – utan att för den delen mena att det tidigare vänsterstyret var bättre. Förtroendet för politiker har sjunkit till botten.

I bara Madrid har tiotusentals personer deltagit i kontinuerliga demonstrationer, och i fjol campade ett hundratal på Plaza del Sol i protest mot nedskärningar och arbetslöshet.

– Jag har själv inte varit särskilt delaktig, men jag delar värdegrund med demonstranterna. Jag sympatiserar med många av budskapen folket vill föra fram. De är trötta på den negativa spiralen, säger Nicoletta.

Med den negativa spiralen syftar hon på arbetsmarknaden, att folk inte längre handlar produkter eller tjänster. Det är för att de inte längre har några pengar, eftersom de inte har några jobb. Och så fortsätter det.

No buying – no money – no jobs.

Det är främst den stora medelklassen som är förbannad, de drabbas hårdast av statens nedskärningar. Medelklassen, och de fattiga. Demonstranterna frågar sig varför politikerna får behålla sina förmåner medan spanjorerna förlorar sina jobb.

– För att slippa ropen från torgen stänger politikerna bara sina fönster, säger Nicoletta.

Hon menar att folket måste engagera sig politiskt för att nå fram, och strida på samma villkor. Annars blir kritiken ihålig.

Förlorat kontakten med kollegorna

Nu har Nicoletta och hennes familj bestämt sig för att ge upp Spanien. Hon ser ingen annan utväg, men håller fast vid att hon har tur.

– Som långtidsarbetslös tvingas man stegvis att ge upp småsaker, en efter en. Man blir mer och mer stressad. Men det är inte förrän man tvingas ge upp saker för sina barn som det blir riktigt svårt, säger hon.

Och hon har förlorat kontakten med många av sina gamla arbetskamrater. Motvilligt kryper ibland tankar fram om varför de fick stanna kvar. Eller om varför hon fick gå. Och plötsligt känner hon sig avskuren och utanför.

Därför tar Nicoletta med sin familj, och tar ett stort kliv ut i ovissheten, som hon kallar det.

Kanske är de tillbaka om ett år, kanske om fem. Kanske kommer Nicoletta aldrig tillbaka.

Eller, det vill hon visst göra, säger hon. Lagom till pensionen.