Snart 40 år sedan katastrofen

Under några timmar den 20 juli 1973 föll 80 millimeter regn i trakterna av Sysslebäck. Markerna var mättade sedan tidigare efter en blöt sommar. I Näckås i norra delen av Sysslebäck hade en slänt rasat från Långbergsvägen ned mot makarna Ingrid och Enar Olssons hus.

– Vatten från Näckån hade börjat rinna längs vägen till Långberget och vi anade ju att något skulle kunna hända så mamma körde hem mormor, berättar Per-Olov ”Lollo” Olsson, som var 17 år då katastrofen inträffade.

Såg katastrofen komma

Regnet fortsatte att ösa ned. Per-Olov och kompisen Leif bestämde sig för att gå upp längs Näckån för att kolla läget.

– När vi kom upp till dammen såg vi att vattnet börjat rinna vid sidan om. Då förstod vi att det kunde sluta illa, berättar Lollo.

Dammen i fråga hade byggts i början av 1900-talet med renoverats vid flera tillfällen. Det var en relativt liten så kallad fångdamm, innehållande 12 000 kubikmeter vatten.

Skulle lämna huset

Familjen Olsson bestämde sig för att evakuera sitt hus och bege sig till en grannfamilj på högre höjd. Men innan de lämnade hemmet skulle de ta lite kaffe och smörgås.

– Koppen var nog inte ens halvfull när jag hörde ett fruktansvärt muller. Jag reste mig, sa att nu springer vi och satte av, berättar Lollo.

– Tänk dig ljudet av en väldans massa trätunnor som splittras. Det var ett hemskt ljud, minns Elsa Jonsson, nu 88 år gammal och som då bodde i ett av husen i Näckås.

Sprang ut i floden

Elsa satt trygg i sitt föräldrahem på hög höjd. Lollo hade snabbt tagit sig till säker mark efter en kort springtur och såg nu vattnet forsa ned mellan husen i dalgången ned mot Klarälven. Lollos pappa Enar hade begett sig till baksidan av huset för att undersöka om det gick att ta sig till säkrare mark genom att gå uppför en brant slänt. Ingrid Olsson hade stannat kvar inomhus för att samla ihop diverse dokument som hon inte ville skulle bli förstörda av vattnet.

– Mamma hade alltid varit rädd för vatten. Det var mörkt ute och när hon kom ut genom dörren såg hon varken mig eller pappa, han var ju på andra sidan huset. Hon sprang rakt ut i det forsande vattnet, det måste ha handlat om ren och skär panik, berättar Lollo.

Paniskt skrik

– Jag hörde ett skrik och sa att ”nu gick någon åt”. Skriket överröstade det otroliga dånet från vattnet och stenarna som vattnet förde med sig, berättar Elsa Jonsson.

– När jag såg pappa stående själv på gräsmattan, som förstenad och med ett paraply i handen, förstod jag att skriket kom från mamma. Det var ett rakt igenom paniskt skrik, säger Lollo.

Ingen beredskap

Ingrid Olsson blev 47 år gammal, hennes kropp hittades flera dagar senare i Vingängsjön i Klarälven, söder om Sysslebäck.

– Pappa knäcktes helt av mammas död, han blev aldrig sig själv igen, säger Lollo.

– Jag har många gånger tänkt på att jag inte skulle ha sprungit iväg för att rädda mig själv utan väntat på mamma och pappa. Men jag handlade instinktivt.

– En annan sak som man reagerat på i efterhand är att vi inte evakuerades redan när det började rinna vatten på vägen och slänten bakom vårt hus rasade. Det fanns väl helt enkelt inte den beredskapen och det tänkandet på den tiden, fortsätter Per-Olov Olsson.

Dalen täcktes av sand

Skadorna i området där Näckån rinner ut i Klarälven var omfattande. Vattnet fortsatte att forsa fram hela natten eftersom ån hela tiden fylldes på från bäckar i bergen. Riksväg 62 spolades delvis bort. Ett uppemot två meter tjockt lager av sand begravde trädgårdar och omringade byggnaderna. Fångdammen som brustit hade ägts av Näckåns Energi, men bolaget ansågs oskyldiga och händelserna klassades som en naturkatastrof, vilket innebar att staten tog på sig kostnaderna. Efter katastrofen kom nya riktlinjer gällande dammsäkerhetsarbete.

– En annan sak som hände var att skogsbolagen fick ändra sina rutiner kring avverkningar. Maskinernas däck skapade diken som blev till nya bäckar nedför branterna, säger Per-Olov ”Lollo” Olsson.