2017-03-08 06:00

2017-03-15 07:37

Mina diagnoser



KRÖNIKA

Leveransfixerad, HSP= High sensitive person, effektivitetsnarkoman, icke flockdjur, högenergisk...


Detta är några av de diagnoser jag har och är glad och stolt över, även om de också i vissa sammanhang blir till svagheter. Jag har alltid inspirerats av människor som inte är så kallade normalstörda, de som har någon form av funktionsnedsättning, handikapp eller diagnos, de ger mig en kraft, en glädje och stor insikt om värdet av olikheter. När jag var lärare hade jag förmånen att undervisa särskoleelever. Det som fascinerade mig mest var hur dessa elever så tydligt och brutalt visade olika känslor. Var de arga då var de jäklar i min lilla låda var de arga, var de glada fanns det inget stopp på deras euforiska glädjerop och skutt.

Jag glömmer aldrig första dagen efter sommarlovet när jag kommer och går över skolgården och en av dessa elever, Niklas, kommer springandes, eller snarande haltandes på grund av sitt handikapp, med armarna utsträckta och ropar ”som jag har saknat dig Helena”. Jag glömmer det aldrig, det är få som fått mig att känna mig så uppskattad som jag gjorde där och då. När David som satt i rullstol på grund av att han föddes med ryggmärgsbråck kravlar sig ur rullstolen när vi är i badhuset och simmar som en tok kände jag en sån lycka över att han ÄNTLIGEN fick glänsa.

De så kallade normala barnen kom stup i ett och frågade ”Vad ska vi göra, vi har tråkigt...” Vi normalstörda är så bortskämda så vi missar att se glädjen i mycket för vi tar det för givet. Inte konstigt för det är svårt att förstå sig på saker som man själv aldrig varit i närheten av att uppleva. I förra veckan när jag var ute och sprang, kom fyra personer som hade olika förståndshandikapp gåendes i spåret. De ropade och hejade för fulla muggar. Jag fick kraft och sprang fortare, jag blev glad över hur deras rättframma sätt inspirerade mig. Alla dessa underbara människor som har diagnoser, funktionsnedsättningar, handikapp, ja kalla det vad Ni vill, dessa människor gör mig lyckligare på något sätt än så kallade normala människor.

Varför? Jo, för att de är sig själva, de visar sig sårbara, bjuder på de känslor de känner för stunden. Jag får också känslan av att många av dem inte heller bryr sig så förbannat mycket om vad andra skall tycka över deras ilska eller deras glädje, de bara är och ger av sig själva, de lever verkligen i nuet. Så klart har många av dessa människor det jobbigt, de känner sig uttittade och annorlunda och önskar inget hellre än att de var normala, vanliga, så där normalstörda som den stora massan är. MEN VARFÖR vill vi människor så gärna passa in, vara som alla andra, det blir ju tråkigt.

Vi måste alla ta ett ansvar och vara mer nyfikna på olikheter i personlighet, människor med olika diagnoser, människor som uttrycker sina känslor tydligt och klart, se människor som bryter normer som en tillgång. Vi har alla våra diagnoser, funktionsnedsättningar och vi bör omfamna just dessa, de betyder att var och en av oss är unik. Tack till alla er icke normalstörda människor som jag har mött genom livet. Ni är mina största inspirationskällor och hjälper mig att uppskatta det lilla i livet som är så lätt att ta för givet. Genom att Ni visar Er sårbara vågar jag också göra det. Summan av våra olikheter skapar en slags magnifik helhet, speciellt om vi börjar komplettera varandra istället för att konkurrera med varandra.

Jag gillar DIG för den du är!

Detta är några av de diagnoser jag har och är glad och stolt över, även om de också i vissa sammanhang blir till svagheter. Jag har alltid inspirerats av människor som inte är så kallade normalstörda, de som har någon form av funktionsnedsättning, handikapp eller diagnos, de ger mig en kraft, en glädje och stor insikt om värdet av olikheter. När jag var lärare hade jag förmånen att undervisa särskoleelever. Det som fascinerade mig mest var hur dessa elever så tydligt och brutalt visade olika känslor. Var de arga då var de jäklar i min lilla låda var de arga, var de glada fanns det inget stopp på deras euforiska glädjerop och skutt.

Jag glömmer aldrig första dagen efter sommarlovet när jag kommer och går över skolgården och en av dessa elever, Niklas, kommer springandes, eller snarande haltandes på grund av sitt handikapp, med armarna utsträckta och ropar ”som jag har saknat dig Helena”. Jag glömmer det aldrig, det är få som fått mig att känna mig så uppskattad som jag gjorde där och då. När David som satt i rullstol på grund av att han föddes med ryggmärgsbråck kravlar sig ur rullstolen när vi är i badhuset och simmar som en tok kände jag en sån lycka över att han ÄNTLIGEN fick glänsa.

De så kallade normala barnen kom stup i ett och frågade ”Vad ska vi göra, vi har tråkigt...” Vi normalstörda är så bortskämda så vi missar att se glädjen i mycket för vi tar det för givet. Inte konstigt för det är svårt att förstå sig på saker som man själv aldrig varit i närheten av att uppleva. I förra veckan när jag var ute och sprang, kom fyra personer som hade olika förståndshandikapp gåendes i spåret. De ropade och hejade för fulla muggar. Jag fick kraft och sprang fortare, jag blev glad över hur deras rättframma sätt inspirerade mig. Alla dessa underbara människor som har diagnoser, funktionsnedsättningar, handikapp, ja kalla det vad Ni vill, dessa människor gör mig lyckligare på något sätt än så kallade normala människor.

Varför? Jo, för att de är sig själva, de visar sig sårbara, bjuder på de känslor de känner för stunden. Jag får också känslan av att många av dem inte heller bryr sig så förbannat mycket om vad andra skall tycka över deras ilska eller deras glädje, de bara är och ger av sig själva, de lever verkligen i nuet. Så klart har många av dessa människor det jobbigt, de känner sig uttittade och annorlunda och önskar inget hellre än att de var normala, vanliga, så där normalstörda som den stora massan är. MEN VARFÖR vill vi människor så gärna passa in, vara som alla andra, det blir ju tråkigt.

Vi måste alla ta ett ansvar och vara mer nyfikna på olikheter i personlighet, människor med olika diagnoser, människor som uttrycker sina känslor tydligt och klart, se människor som bryter normer som en tillgång. Vi har alla våra diagnoser, funktionsnedsättningar och vi bör omfamna just dessa, de betyder att var och en av oss är unik. Tack till alla er icke normalstörda människor som jag har mött genom livet. Ni är mina största inspirationskällor och hjälper mig att uppskatta det lilla i livet som är så lätt att ta för givet. Genom att Ni visar Er sårbara vågar jag också göra det. Summan av våra olikheter skapar en slags magnifik helhet, speciellt om vi börjar komplettera varandra istället för att konkurrera med varandra.

Jag gillar DIG för den du är!

  • HELENA RIMFJÄLL WIKTELIUS