2015-12-08 18:56

2015-12-08 18:58

Glädjen att vinna kommer alltid att finnas kvar

KRÖNIKA

Beslutet att inte utse seriesegrare i fotboll för barn under 13 år har praktiserats i Dalsland och stora delar av landet en längre tid. Från och med säsongen 2017 kommer samma regler att införas i samtliga distrikt.

Beslutet motiveras med att förbundet vill skapa en trevligare miljö kring barn och ungdomars matcher och minska tävlingshetsen i ung ålder. Även hockeysverige har börjat snegla på något liknande upplägg.

Den spontana reaktionen när jag första gången hörde talas om förslaget var odelat negativ. Jag har alltid varit en vinnarskalle och älskar att se mitt lag högst upp i serietabellen. Det sistnämnda har i och för sig inte hänt sedan jag spelade med de där gula nedsvettade Jofa-benskydden på sjumannaplan, men ändå, ni fattar grejen.

Vid närmare eftertanke är det dock inte resultaten som etsat sig fast från min tid som ung fotbollsspelare.

Den ljumma tetran med apelsinjuice efter matchen, hur långt det kändes att åka de tre milen till bortamatchen mot Dalum-Blidsberg, känslan att dra på sig den nytvättade vita matchtröjan med siffran fyra på ryggen och glädjeyran när man för första gången lyckades skjuta över målet med vänsterfoten. Det är sådana detaljer som dyker upp när jag backar bandet 25 år – inte om vi vann matcherna eller hur vi låg till i tabellen, det har suddats ut. Om vi faktiskt vann serien någon gång eller inte kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag minns däremot att vår målvakt försökte sig på en publikräddning och rullade in med bollen i mål i min första fotbollsmatch – men hur matchen slutade har jag ingen aning om.

Jag minns dock att vi blev tvåa i inomhusturneringen Järnia Open i Ulricehamn en gång, men det beror nog mest på de där fula wasabigröna t-shirtarna vi fick och envisades att gå runt och skryta med en lång tid därefter.

Så hur viktiga var resultaten och tabellplaceringen egentligen? De spelade förmodligen en viss roll för några av oss, men det smällde knappast högre än känslan att vara en i gänget och att bli sedd av spelare och tränare. Tabellplaceringen står sig slätt även i konkurrens med att smeka in en perfekt avvägd glidtackling, att dra en crossboll med millimeterprecision eller den euforiska känslan när man för en gångs skull lyckades sätta en boll i nätet.

Tabellförespråkarnas argument om att barnen behöver tabeller för att hålla motivationen uppe håller inte. I resultatfixeringens spår följer lagtoppning, elitsatsning i ung ålder och föräldrahets på läktaren. Både forskning och erfarenheter visar att resultatfixering i ung ålder är kontraproduktivt och i stället leder till att fler barn tappar intresset och lägger av alldeles för tidigt.

Tävlingsmomentet – glädjen att vinna och göra mål – kan ingen ta ifrån spelarna. Och resultatfixerade barn kommer att fortsätta hålla räkningen – med eller utan nya regler. Men med slopade tabeller minskar rädslan att misslyckas samtidigt som fokus flyttas till sin egen och lagets prestation och utveckling.

Med en idrottssatsning följer prestationskrav och resultathets tids nog ändå. Så därför föräldrar, tränare och alla andra kring fotbollsplanen: Låt barnen få vara just barn så länge som möjligt. Låt all barn- och ungdomsidrott högsta syfte vara att ha roligt. Då kommer resultaten per automatik i äldre ålder. Eller som Svenska fotbollförbundet uttrycker det: Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt.

Fredrik Tacacho

fredrik.tacacho@provinstidningen.se

Beslutet motiveras med att förbundet vill skapa en trevligare miljö kring barn och ungdomars matcher och minska tävlingshetsen i ung ålder. Även hockeysverige har börjat snegla på något liknande upplägg.

Den spontana reaktionen när jag första gången hörde talas om förslaget var odelat negativ. Jag har alltid varit en vinnarskalle och älskar att se mitt lag högst upp i serietabellen. Det sistnämnda har i och för sig inte hänt sedan jag spelade med de där gula nedsvettade Jofa-benskydden på sjumannaplan, men ändå, ni fattar grejen.

Vid närmare eftertanke är det dock inte resultaten som etsat sig fast från min tid som ung fotbollsspelare.

Den ljumma tetran med apelsinjuice efter matchen, hur långt det kändes att åka de tre milen till bortamatchen mot Dalum-Blidsberg, känslan att dra på sig den nytvättade vita matchtröjan med siffran fyra på ryggen och glädjeyran när man för första gången lyckades skjuta över målet med vänsterfoten. Det är sådana detaljer som dyker upp när jag backar bandet 25 år – inte om vi vann matcherna eller hur vi låg till i tabellen, det har suddats ut. Om vi faktiskt vann serien någon gång eller inte kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag minns däremot att vår målvakt försökte sig på en publikräddning och rullade in med bollen i mål i min första fotbollsmatch – men hur matchen slutade har jag ingen aning om.

Jag minns dock att vi blev tvåa i inomhusturneringen Järnia Open i Ulricehamn en gång, men det beror nog mest på de där fula wasabigröna t-shirtarna vi fick och envisades att gå runt och skryta med en lång tid därefter.

Så hur viktiga var resultaten och tabellplaceringen egentligen? De spelade förmodligen en viss roll för några av oss, men det smällde knappast högre än känslan att vara en i gänget och att bli sedd av spelare och tränare. Tabellplaceringen står sig slätt även i konkurrens med att smeka in en perfekt avvägd glidtackling, att dra en crossboll med millimeterprecision eller den euforiska känslan när man för en gångs skull lyckades sätta en boll i nätet.

Tabellförespråkarnas argument om att barnen behöver tabeller för att hålla motivationen uppe håller inte. I resultatfixeringens spår följer lagtoppning, elitsatsning i ung ålder och föräldrahets på läktaren. Både forskning och erfarenheter visar att resultatfixering i ung ålder är kontraproduktivt och i stället leder till att fler barn tappar intresset och lägger av alldeles för tidigt.

Tävlingsmomentet – glädjen att vinna och göra mål – kan ingen ta ifrån spelarna. Och resultatfixerade barn kommer att fortsätta hålla räkningen – med eller utan nya regler. Men med slopade tabeller minskar rädslan att misslyckas samtidigt som fokus flyttas till sin egen och lagets prestation och utveckling.

Med en idrottssatsning följer prestationskrav och resultathets tids nog ändå. Så därför föräldrar, tränare och alla andra kring fotbollsplanen: Låt barnen få vara just barn så länge som möjligt. Låt all barn- och ungdomsidrott högsta syfte vara att ha roligt. Då kommer resultaten per automatik i äldre ålder. Eller som Svenska fotbollförbundet uttrycker det: Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt.

Fredrik Tacacho

fredrik.tacacho@provinstidningen.se