2017-10-06 12:23

2017-10-06 12:23

Tunga namn på höstens första författarkväll

ÅMÅL: En rotlös generation och en mörk tid som kommit igen

I torsdags var det säsongspremiär för Bokdagar i Dalslands författarkvällar som nu anordnas på Sjösidan. Författarna Isabelle Ståhl och Torbjörn Flygt gästade Åmål och talade om rotlösheten bland dagens 30-åringar och tidens högerextrema strömningar.

Det var två tunga namn som inledde säsongens författarkvällar i Åmål. Isabelle Ståhl är litteraturkritiker, krönikör och arbetar på en doktorsavhandling i idéhistoria. Hennes debutroman ”Just nu är jag här” gavs ut i maj och har hyllats som en generationsroman i samma dignitet som Ulf Lundells Jack.

– Den handlar om Elsie som är nästan 30 år, läser konsthistoria och dejtar äldre män på tinder, säger Isabelle Ståhl. Boken handlar också om hur det är att komma från en mindre ort till Stockholm och känna att man inte passar in.

Boken är till stora delar skriven i Berlin och författaren berättar att skrivprocessen var en pärs.

– Jag ville skriva en roman och det var helt fruktansvärt, säger Isabelle Ståhl. Min generation är väldigt ironisk. Jag tror att det handlar om en slags rädsla för verkligen engagera sig i något. När jag skulle skriva boken var det väldigt svårt för mig, jag var rädd att folk skulle tycka att boken var pretentiös.

Från början var titeln tänkt att vara längre: ”Just nu är jag här” med tillägget ”men snart är jag någon annan stans”.

– Den handlar om det flyktiga, säger Isabelle Ståhl. Elise har tillfälliga förbindelser, hon har en lägenhet med ett tredjehandskontrakt och projektanställningar. Mycket i min generation är flyktigt.

Hon menar att generationen är kraftigt påverkad av sociala medier och den ständiga uppkopplingen – och uppmärksamheten det medför. En generation vana att marknadsföra sitt eget varumärke i alla vardagshändelser, till och med i relationer till varandra.

– Mina föräldrar träffades i en hiss, säger Isabelle Ståhl. Då var kärlek något som bara hände. I dag är det ett helt projekt. Nu låter det som att jag bara skriver om tinder, men Strindberg skrev också om telefoner, som var ett nytt fenomen då, och det var ingen som kallade hans böcker telefonromaner.

Dystopiskt om flykt

Torbjörn Flygt är Augustprisvinnande författare, dramatiker, krönikör och – enligt egen beskrivning – ”litterär standuppare”. Hans nya roman ”Flyktväg” är en lätt dystopisk uppgörelse med det politiska klimatet.

– Den här boken är ett misslyckande. Jag har försökt utvecklas som författare, men jag har inte rört mig en millimeter, säger han.

Uttalandet är vassare än vad som görs rättvisa i skrift. Torbjörn Flygt debuterade 1995 med romanen ”Längsta ögonblicket” som handlar om far och son som möts av rasism i en liten by på landet.

– På 1990-talet hade vi ett stort krig på Balkan, ett parti med rasistiska förtecken, brända moskéer, stora flyktingströmmar och John Hron som slogs ihjäl av nynazister, säger Torbjörn Flygt. Sådan var tiden då. Så vad har vi i dag? Vi har ett nytt krig, nya nynazister som nu marscherar i fullt dagsljus, nya rasister i riksdagen och vi kommer att få nya John Hron, för historien har en tendens att upprepa sig. Så vad tror ni jag skriver om nu?

”Flyktväg” utspelar sig i ett fiktivt centraleuropeiskt land några år in i framtiden. En kvinna och hennes dotter flyr genom snön och blir insläppta på en gård av en ung man.

– Det är en totalitär makt som styr i det här landet, säger Torbjörn Flygt. Den kom till utan att någon riktigt märkte det. Det började med att staten till exempel förbjöd tiggeri, journalister tystades, flyktingar omklassificerades och det heter att ”rättigheterna anpassas baserat på grad av medborgarskap”. Polisen har börjat häkta de som inte är födda i landet och de förvaras i upprättade läger, som inte kallas läger, det kallas uppehållsboende.

Kvinnan och barnet är på flykt från ett av lägren och hjälps av en ung man som är något av en särling. Han har dock en grundmurad oförståelse för den avgrundsdjupa ondska som lägren utgör.

– Varför skriver man om flyktingfrågan, är det den viktigaste frågan i dag? säger Torbjörn Flygt. Nej, det är det inte alls. När mina barn är lika gamla som jag så kommer inte flyktingvågen från Syrien vara det som påverkade oss mest. Det lilla som flyktingvågen från Balkan på 1990-talet påverkade oss är på ett absolut positivt sätt.

Det var två tunga namn som inledde säsongens författarkvällar i Åmål. Isabelle Ståhl är litteraturkritiker, krönikör och arbetar på en doktorsavhandling i idéhistoria. Hennes debutroman ”Just nu är jag här” gavs ut i maj och har hyllats som en generationsroman i samma dignitet som Ulf Lundells Jack.

– Den handlar om Elsie som är nästan 30 år, läser konsthistoria och dejtar äldre män på tinder, säger Isabelle Ståhl. Boken handlar också om hur det är att komma från en mindre ort till Stockholm och känna att man inte passar in.

Boken är till stora delar skriven i Berlin och författaren berättar att skrivprocessen var en pärs.

– Jag ville skriva en roman och det var helt fruktansvärt, säger Isabelle Ståhl. Min generation är väldigt ironisk. Jag tror att det handlar om en slags rädsla för verkligen engagera sig i något. När jag skulle skriva boken var det väldigt svårt för mig, jag var rädd att folk skulle tycka att boken var pretentiös.

Från början var titeln tänkt att vara längre: ”Just nu är jag här” med tillägget ”men snart är jag någon annan stans”.

– Den handlar om det flyktiga, säger Isabelle Ståhl. Elise har tillfälliga förbindelser, hon har en lägenhet med ett tredjehandskontrakt och projektanställningar. Mycket i min generation är flyktigt.

Hon menar att generationen är kraftigt påverkad av sociala medier och den ständiga uppkopplingen – och uppmärksamheten det medför. En generation vana att marknadsföra sitt eget varumärke i alla vardagshändelser, till och med i relationer till varandra.

– Mina föräldrar träffades i en hiss, säger Isabelle Ståhl. Då var kärlek något som bara hände. I dag är det ett helt projekt. Nu låter det som att jag bara skriver om tinder, men Strindberg skrev också om telefoner, som var ett nytt fenomen då, och det var ingen som kallade hans böcker telefonromaner.

Dystopiskt om flykt

Torbjörn Flygt är Augustprisvinnande författare, dramatiker, krönikör och – enligt egen beskrivning – ”litterär standuppare”. Hans nya roman ”Flyktväg” är en lätt dystopisk uppgörelse med det politiska klimatet.

– Den här boken är ett misslyckande. Jag har försökt utvecklas som författare, men jag har inte rört mig en millimeter, säger han.

Uttalandet är vassare än vad som görs rättvisa i skrift. Torbjörn Flygt debuterade 1995 med romanen ”Längsta ögonblicket” som handlar om far och son som möts av rasism i en liten by på landet.

– På 1990-talet hade vi ett stort krig på Balkan, ett parti med rasistiska förtecken, brända moskéer, stora flyktingströmmar och John Hron som slogs ihjäl av nynazister, säger Torbjörn Flygt. Sådan var tiden då. Så vad har vi i dag? Vi har ett nytt krig, nya nynazister som nu marscherar i fullt dagsljus, nya rasister i riksdagen och vi kommer att få nya John Hron, för historien har en tendens att upprepa sig. Så vad tror ni jag skriver om nu?

”Flyktväg” utspelar sig i ett fiktivt centraleuropeiskt land några år in i framtiden. En kvinna och hennes dotter flyr genom snön och blir insläppta på en gård av en ung man.

– Det är en totalitär makt som styr i det här landet, säger Torbjörn Flygt. Den kom till utan att någon riktigt märkte det. Det började med att staten till exempel förbjöd tiggeri, journalister tystades, flyktingar omklassificerades och det heter att ”rättigheterna anpassas baserat på grad av medborgarskap”. Polisen har börjat häkta de som inte är födda i landet och de förvaras i upprättade läger, som inte kallas läger, det kallas uppehållsboende.

Kvinnan och barnet är på flykt från ett av lägren och hjälps av en ung man som är något av en särling. Han har dock en grundmurad oförståelse för den avgrundsdjupa ondska som lägren utgör.

– Varför skriver man om flyktingfrågan, är det den viktigaste frågan i dag? säger Torbjörn Flygt. Nej, det är det inte alls. När mina barn är lika gamla som jag så kommer inte flyktingvågen från Syrien vara det som påverkade oss mest. Det lilla som flyktingvågen från Balkan på 1990-talet påverkade oss är på ett absolut positivt sätt.