2016-07-04 09:15

2016-07-04 09:15

Opera från fred till evig död

FENGERSFORS: Tre slutsålda föreställningar på bruket

Så var ännu en opera i hamn i Fengersfors och drygt ett och ett halvt års arbete till ända. Biljetterna var slutsålda i förväg till alla tre föreställningarna och reservlistan lång.
På många sätt är det förunderligt att en grupp amatörer klarar av att leverera något liknande.

Årets opera, vokalensemblen Not Quiets tredje på egen hand, är i mångt och mycket musikläraren Elin Andréassons verk. Förutom att hon är en av kvällens solister, står hon även för manus och regi, i samarbete med Lotta Robertson Harén och Karl Ekdahl.

Receptet för ”Med näbbar och käkben” påminner om de tidigare operorna. Det handlar om utvalda stycken ur klassiska verk, blandade med diktstrofer och skarpa, slagkraftiga repliker. Berättelsen är ingen rak linje, utan snarare associationer kring ett utvecklande tema. Mycket musik är hämtad från Händel, men här finns också till exempel”Embassy lament” ur musikalen ”Chess”.

Ilska och rädsla

Operan börjar i fred och frid, men snart blir fåglarna som allt kretsar kring både aggressiva och rädda. Maten tar slut och nöden är inte alls uppfinningarnas moder utan bara nöd. Det är inte så lätt alltid att bli arg på rätt sätt och hur man bäst hanterar rädsla – genom att gå igenom den och lägga den bakom sig – återkommer fåglarna till flera gånger.

Men det slutar ändå i en dödsmässa. I ”Libera me” ur Gabriel Faurés ”Requiem” kommer en barnkör från Åmåls musikskola upp på scenen. De avslutar hela föreställningen på egen hand. ”Rädda mig Gud, från den eviga döden”, sjunger de – och så släcks ljuset.

Det är häpnadsväckande att en grupp amatörer, med lärare, förskollärare, badvaktmästare, läkare, sjuksköterska, snickare, begravningsentreprenör, båtbyggare, pensionärer med mera, kan ro något sådant här i land. Flera gånger om, och med hedern i behåll.

Mycket talang

Rutinerade mezzosopranen Katarina Tchaicha Andersson bär mycket av föreställningen på sina axlar, men slående mycket talang döljer sig i de lokala struparna. Maffigheten när hela kören tar i, är en av de saker som kommer att dröja sig kvar i minnet.

Opera är ofta grandiost och storvulet. I Fengersforstappning är konstformen avskalad. Något som förstärks av själva industrilokalens råhet och scenografin med nakna björkar och trasmattor. Här finns ingen orkester, utan Johanna Friberg ackompanjerar ensam på pianot. Men Cajsa Branchetti Hallbergs fascinerande kostymer ger tillsammans med Ida Gustafssons ljussättning föreställningen den sagoinramning som operan behöver.

Tre generationer

Det är intimt på många vis. Sångarna kommer nära publiken, så nära, att det gäller att dra åt sig fötterna för att inte råka lägga krokben. Ensemblen är familjär, med en grupp goda vänner som samlats genom sitt sångintresse. Elin Andréasson hade dessutom den här gången sällskap på scen av såväl sin far Roy som sin dotter Elma.

Stora delar av publiken visade sig också ha någon form av relation till de inblandade. När applåder och bugningar klarats av och det var dags att gå ut i söndagskvällens solsken, var det många som dröjde sig kvar för att kramas, gratulera och tacka för en fantastisk upplevelse.

Helgens tre föreställningar i holländeriet på gamla bruket var alla slutsålda i förväg och många människor som hade velat se fick aldrig tag på någon biljett.

Årets opera, vokalensemblen Not Quiets tredje på egen hand, är i mångt och mycket musikläraren Elin Andréassons verk. Förutom att hon är en av kvällens solister, står hon även för manus och regi, i samarbete med Lotta Robertson Harén och Karl Ekdahl.

Receptet för ”Med näbbar och käkben” påminner om de tidigare operorna. Det handlar om utvalda stycken ur klassiska verk, blandade med diktstrofer och skarpa, slagkraftiga repliker. Berättelsen är ingen rak linje, utan snarare associationer kring ett utvecklande tema. Mycket musik är hämtad från Händel, men här finns också till exempel”Embassy lament” ur musikalen ”Chess”.

Ilska och rädsla

Operan börjar i fred och frid, men snart blir fåglarna som allt kretsar kring både aggressiva och rädda. Maten tar slut och nöden är inte alls uppfinningarnas moder utan bara nöd. Det är inte så lätt alltid att bli arg på rätt sätt och hur man bäst hanterar rädsla – genom att gå igenom den och lägga den bakom sig – återkommer fåglarna till flera gånger.

Men det slutar ändå i en dödsmässa. I ”Libera me” ur Gabriel Faurés ”Requiem” kommer en barnkör från Åmåls musikskola upp på scenen. De avslutar hela föreställningen på egen hand. ”Rädda mig Gud, från den eviga döden”, sjunger de – och så släcks ljuset.

Det är häpnadsväckande att en grupp amatörer, med lärare, förskollärare, badvaktmästare, läkare, sjuksköterska, snickare, begravningsentreprenör, båtbyggare, pensionärer med mera, kan ro något sådant här i land. Flera gånger om, och med hedern i behåll.

Mycket talang

Rutinerade mezzosopranen Katarina Tchaicha Andersson bär mycket av föreställningen på sina axlar, men slående mycket talang döljer sig i de lokala struparna. Maffigheten när hela kören tar i, är en av de saker som kommer att dröja sig kvar i minnet.

Opera är ofta grandiost och storvulet. I Fengersforstappning är konstformen avskalad. Något som förstärks av själva industrilokalens råhet och scenografin med nakna björkar och trasmattor. Här finns ingen orkester, utan Johanna Friberg ackompanjerar ensam på pianot. Men Cajsa Branchetti Hallbergs fascinerande kostymer ger tillsammans med Ida Gustafssons ljussättning föreställningen den sagoinramning som operan behöver.

Tre generationer

Det är intimt på många vis. Sångarna kommer nära publiken, så nära, att det gäller att dra åt sig fötterna för att inte råka lägga krokben. Ensemblen är familjär, med en grupp goda vänner som samlats genom sitt sångintresse. Elin Andréasson hade dessutom den här gången sällskap på scen av såväl sin far Roy som sin dotter Elma.

Stora delar av publiken visade sig också ha någon form av relation till de inblandade. När applåder och bugningar klarats av och det var dags att gå ut i söndagskvällens solsken, var det många som dröjde sig kvar för att kramas, gratulera och tacka för en fantastisk upplevelse.

Helgens tre föreställningar i holländeriet på gamla bruket var alla slutsålda i förväg och många människor som hade velat se fick aldrig tag på någon biljett.