2017-07-22 07:30

2017-07-22 07:30

Säg hej till Betti med i

KRÖNIKA

Tidningshuset 22 juli

Förrförra året hade vi en gäst hos oss hela sommaren. Vi uppskattade att han stannade hos oss länge för han sjöng så vackert. Vi kallade honom Helmut eftersom det var en Kohl-trast.

Var vi än var i trädgården den sommaren, kunde vi höra Helmuts ljuva stämma. Det var trivsamt.

Tyvärr blev det bara en sommar. Vem vet, Helmut kanske flög till Tyskland?

Nu har vi fått en ny vän. Efterhand har det gått upp för oss att vår nya bekantskap är här för att stanna. Även om det dröjde länge innan vi lyckades lista ut vem hon är. Det är nämligen en hon, har jag nu fått veta. Fru Rödstjärt.

Trots namnet är hon gul. Vi har döpt henne till Betti. Med i. Det har min sambo bestämt.

Det som vi människor uppfattar som vemodigt kvitter är väl snarare varningsrop. Betti vaktar sina ungar väl. Hon kvittrar ”huitt, huitt” dagarna i ända, ja till och med på nätterna. Och far mellan sina fyra favoritställen, grenen på grannens äppelträd, ljuslyktan på garaget, högen av stenplattor nedanför den – och luftledningen mellan den gamla telefonstolpen och huset.

Boet måste ligga under garagets plåttak. Men jag vill inte riktigt leta. Av hänsyn till Betti och hennes barn.

Efter någon veckans grubblande över fågeln gjorde jag alltså slag i saken. Jag ansträngde mig för att fånga henne på mobilfilm, vilket inte var det lättaste, och kontaktade hobbyornitologen Roger Gran. Han svarade ganska snabbt rödstjärt. Jag var skeptisk. Fågeln är ju gul.

”Har ni tallar hos er?”, frågade Gran. ”Rödstjärten trivs i tallskog”.

Nej, här finns inga tallar, svarade jag och begav mig hem för att återigen försöka fånga henne på bild. Jag inriktade mig på att få riktiga närbilder den här gången. Till slut lyckades det och jag mms:ade Roger Gran än en gång. ”Nå..?”

Naturligtvis hade ornitologen rätt. Rödstjärtshonans sommarskrud visar sig vara gul. Vippandet på stjärten avslöjar henne, avslöjade Gran. Jag tackade än en gång, den här gången för definitivt besked, och tog mig en funderare hur jag kunnat bli så betuttad i denna lilla gynnare.

Det har nu gått så långt att jag säger hej då till Betti innan jag sticker till jobbet på morgonen. Och jag inbillar mig att hennes ”huitt, huitt” när jag kommer hem är ett ”Välkommen tillbaka”!

Men något säger mig att hon inte stannar för evigt.

Ove Rydh

Förrförra året hade vi en gäst hos oss hela sommaren. Vi uppskattade att han stannade hos oss länge för han sjöng så vackert. Vi kallade honom Helmut eftersom det var en Kohl-trast.

Var vi än var i trädgården den sommaren, kunde vi höra Helmuts ljuva stämma. Det var trivsamt.

Tyvärr blev det bara en sommar. Vem vet, Helmut kanske flög till Tyskland?

Nu har vi fått en ny vän. Efterhand har det gått upp för oss att vår nya bekantskap är här för att stanna. Även om det dröjde länge innan vi lyckades lista ut vem hon är. Det är nämligen en hon, har jag nu fått veta. Fru Rödstjärt.

Trots namnet är hon gul. Vi har döpt henne till Betti. Med i. Det har min sambo bestämt.

Det som vi människor uppfattar som vemodigt kvitter är väl snarare varningsrop. Betti vaktar sina ungar väl. Hon kvittrar ”huitt, huitt” dagarna i ända, ja till och med på nätterna. Och far mellan sina fyra favoritställen, grenen på grannens äppelträd, ljuslyktan på garaget, högen av stenplattor nedanför den – och luftledningen mellan den gamla telefonstolpen och huset.

Boet måste ligga under garagets plåttak. Men jag vill inte riktigt leta. Av hänsyn till Betti och hennes barn.

Efter någon veckans grubblande över fågeln gjorde jag alltså slag i saken. Jag ansträngde mig för att fånga henne på mobilfilm, vilket inte var det lättaste, och kontaktade hobbyornitologen Roger Gran. Han svarade ganska snabbt rödstjärt. Jag var skeptisk. Fågeln är ju gul.

”Har ni tallar hos er?”, frågade Gran. ”Rödstjärten trivs i tallskog”.

Nej, här finns inga tallar, svarade jag och begav mig hem för att återigen försöka fånga henne på bild. Jag inriktade mig på att få riktiga närbilder den här gången. Till slut lyckades det och jag mms:ade Roger Gran än en gång. ”Nå..?”

Naturligtvis hade ornitologen rätt. Rödstjärtshonans sommarskrud visar sig vara gul. Vippandet på stjärten avslöjar henne, avslöjade Gran. Jag tackade än en gång, den här gången för definitivt besked, och tog mig en funderare hur jag kunnat bli så betuttad i denna lilla gynnare.

Det har nu gått så långt att jag säger hej då till Betti innan jag sticker till jobbet på morgonen. Och jag inbillar mig att hennes ”huitt, huitt” när jag kommer hem är ett ”Välkommen tillbaka”!

Men något säger mig att hon inte stannar för evigt.

Ove Rydh