2017-07-20 06:00

2017-07-20 06:00

Moraliskt haveri

Jag känner stor skam. Detta säger Lena Matthjis, en av polischeferna i Västra Götaland, i en text på Facebook. Matthjis är juridisk vårdnadshavare för en 17-årig från Etiopien som har varit i Sverige i fyra år, gått första året i gymnasiet, och talar flytande svenska. Hon skall utvisas till det gamla hemlandet. Ingen tar emot henne. Hon får klara sig bäst det går.

Jag känner skam, skriver polischefen, för att tillhöra det statliga etablissemanget som beslutat utvisa denna 17-åring efter fyra år i Sverige. Men hon behöver inte känna skam som polis. Det är andra storheter som bär ansvaret för att Sverige nu står inför en massdeportering som saknar motstycke. Ytterst är de två regeringspartierna ansvariga, stödda av delar av den politiska oppositionen. De delar av oppositionen som i liberal riktning vill skruva på regelverket är mer än lovligt lågmälda.

Afghaner som välkomnades hit som ensamkommande barn betraktas nu flera år senare som över 18 år och utsätts för tvivelaktiga ålderstester. Dessa borde i så fall gjorts när de anlände. Nu skall de utvisas utan att regering och riksdag behöver besväras av FN:s barnkonvention. Några bor här i våra trakter. Dessa unga människor har alltså malts i asylprocessen i flera år. Detta har kostat skattebetalarna miljoner; uppehälle, advokater, socialsekreterare, familjehemsföräldrar, gode män, utbildning och annat. Nu kommer kostnaderna för verkställa utvisningarna, med flyg, eskort och bevakning. En svårslagen investering i mänskligt lidande och en kapitalförstöring i såväl pengar som av mänskliga resurser.

Varje vecka går flyg från Sverige med utvisade unga till den afghanska huvudstaden. Dit avråds svenska medborgare från att resa. Det är för farligt. Talibaner kontrollerar stora delar av landet. Ungdomarna har oftast ingen anknytning till landet de är medborgare i. De har vuxit upp i Iran. Där blir de inte mottagna. De får också klara sig bäst de kan.

Svensk politik utvisar alltså ungdomar förankrade i samhället, samtidigt som återvändare från striderna i Syrien tas emot, som möjligen inte har någon annan plan än att förstöra andra människors liv. Grovt kriminella får stanna. De kan inte skickas iväg eftersom de då riskerar livet. Men ungdomar som värnats av sociala myndigheter, av lokalsamhället genom föreningar och frivilliga, för att inte tala om familjehemsföräldrars insatser, kastas ut.

Det är inte konstigt att människor känner skam över detta moraliska haveri.

Lennart Widing

Hovpredikant Tydjebyn

Jag känner stor skam. Detta säger Lena Matthjis, en av polischeferna i Västra Götaland, i en text på Facebook. Matthjis är juridisk vårdnadshavare för en 17-årig från Etiopien som har varit i Sverige i fyra år, gått första året i gymnasiet, och talar flytande svenska. Hon skall utvisas till det gamla hemlandet. Ingen tar emot henne. Hon får klara sig bäst det går.

Jag känner skam, skriver polischefen, för att tillhöra det statliga etablissemanget som beslutat utvisa denna 17-åring efter fyra år i Sverige. Men hon behöver inte känna skam som polis. Det är andra storheter som bär ansvaret för att Sverige nu står inför en massdeportering som saknar motstycke. Ytterst är de två regeringspartierna ansvariga, stödda av delar av den politiska oppositionen. De delar av oppositionen som i liberal riktning vill skruva på regelverket är mer än lovligt lågmälda.

Afghaner som välkomnades hit som ensamkommande barn betraktas nu flera år senare som över 18 år och utsätts för tvivelaktiga ålderstester. Dessa borde i så fall gjorts när de anlände. Nu skall de utvisas utan att regering och riksdag behöver besväras av FN:s barnkonvention. Några bor här i våra trakter. Dessa unga människor har alltså malts i asylprocessen i flera år. Detta har kostat skattebetalarna miljoner; uppehälle, advokater, socialsekreterare, familjehemsföräldrar, gode män, utbildning och annat. Nu kommer kostnaderna för verkställa utvisningarna, med flyg, eskort och bevakning. En svårslagen investering i mänskligt lidande och en kapitalförstöring i såväl pengar som av mänskliga resurser.

Varje vecka går flyg från Sverige med utvisade unga till den afghanska huvudstaden. Dit avråds svenska medborgare från att resa. Det är för farligt. Talibaner kontrollerar stora delar av landet. Ungdomarna har oftast ingen anknytning till landet de är medborgare i. De har vuxit upp i Iran. Där blir de inte mottagna. De får också klara sig bäst de kan.

Svensk politik utvisar alltså ungdomar förankrade i samhället, samtidigt som återvändare från striderna i Syrien tas emot, som möjligen inte har någon annan plan än att förstöra andra människors liv. Grovt kriminella får stanna. De kan inte skickas iväg eftersom de då riskerar livet. Men ungdomar som värnats av sociala myndigheter, av lokalsamhället genom föreningar och frivilliga, för att inte tala om familjehemsföräldrars insatser, kastas ut.

Det är inte konstigt att människor känner skam över detta moraliska haveri.

Lennart Widing

Hovpredikant Tydjebyn