2017-07-01 06:00

2017-07-02 10:39

Jag har blivit upptäckt

GÄSTKRÖNIKÖREN: Bibbi Moberg Aregarn

Jag som har växt upp i en musikalisk familj har alltid drömt om att kunna sjunga. Alltså sjunga bra, som de stora artisterna gör, inte de läten som jag får fram ur min strupe i duschen eller i mitt kök, där jag anser jag har rätt att låta som jag vill.

Det hör till saken att jag föddes in i musikens värld. Ändå har jag alltid fått höra att jag är helt omusikalisk. När jag ville vara med och sjunga och tralla, när den kära fadern spelade, så bad han mig att vara tyst. Far var ledare i ett dansband i Arvika och jag drömde om att få var med där och sjunga.

Men min kära far som var en skojig prick sa många gånger: ”Jag hade så bråttom när jag gjorde dej så jag hann inte svarva till dina musiköron”.

Detta tror jag säkert var sant för jag är ett så kallat oplanerat barn. Kände mig lite utanför, men blev den som fixade med fika med mera och detta fixande med förtäringar av alla sorter har jag haft nytta av i hela mitt liv, så inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har naturligtvis nynnat och trallat på, i så väl glädje som sorg. Detta kanske har gjort att mina omusikaliska öron har tränat upp sig för nu har det äntligen hänt: Jag är med i en sångkör. Jag har blivit upptäckt, någon har märkt att jag inte är helt omusikalisk utan att det finns hopp även för mig.

Detta är en kör bestående av glada PRO-pensionärer. Kören heter ”Sångfåglarna” och vi träffas och övar med vår pigga körledare som spelar keyboard. Det skrattas och skämtas och ingen säger åt mig att jag ska hålla tyst. Vi får också den stora äran att uppträda för publik och publiken verkar uppskatta kören, det kan man märka av alla applåder får vi. Vi sjunger ibland på Åmålsgården, Ekbacken med mera.

Det är mycket givande att sjunga i kör, man blir pigg och glömmer sina krämpor. Tänk om far sitter i sin himmel och hör sin omusikaliska dotter sjunga, undrar var han säger om det? Han kanske tror att han drömmer, och det unnar jag honom i så fall, för jag vet att han var besviken över att jag inte var som jag skulle på grund av hans slarv.

Men man får inte gå till överdrift som jag gjorde förra vintern, då bad jag äldsta sonen skaffa mig en keyboard och när jag fått denna så satt jag timvis och övade på denna. Övade och övade, med inte kunde jag lära mig att spela inte. När det gått en tid bad jag om hjälp att sälja instrumentet och jag kände ingen sorg, så avskedet blev lätt.

 

 

 

Det hör till saken att jag föddes in i musikens värld. Ändå har jag alltid fått höra att jag är helt omusikalisk. När jag ville vara med och sjunga och tralla, när den kära fadern spelade, så bad han mig att vara tyst. Far var ledare i ett dansband i Arvika och jag drömde om att få var med där och sjunga.

Men min kära far som var en skojig prick sa många gånger: ”Jag hade så bråttom när jag gjorde dej så jag hann inte svarva till dina musiköron”.

Detta tror jag säkert var sant för jag är ett så kallat oplanerat barn. Kände mig lite utanför, men blev den som fixade med fika med mera och detta fixande med förtäringar av alla sorter har jag haft nytta av i hela mitt liv, så inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har naturligtvis nynnat och trallat på, i så väl glädje som sorg. Detta kanske har gjort att mina omusikaliska öron har tränat upp sig för nu har det äntligen hänt: Jag är med i en sångkör. Jag har blivit upptäckt, någon har märkt att jag inte är helt omusikalisk utan att det finns hopp även för mig.

Detta är en kör bestående av glada PRO-pensionärer. Kören heter ”Sångfåglarna” och vi träffas och övar med vår pigga körledare som spelar keyboard. Det skrattas och skämtas och ingen säger åt mig att jag ska hålla tyst. Vi får också den stora äran att uppträda för publik och publiken verkar uppskatta kören, det kan man märka av alla applåder får vi. Vi sjunger ibland på Åmålsgården, Ekbacken med mera.

Det är mycket givande att sjunga i kör, man blir pigg och glömmer sina krämpor. Tänk om far sitter i sin himmel och hör sin omusikaliska dotter sjunga, undrar var han säger om det? Han kanske tror att han drömmer, och det unnar jag honom i så fall, för jag vet att han var besviken över att jag inte var som jag skulle på grund av hans slarv.

Men man får inte gå till överdrift som jag gjorde förra vintern, då bad jag äldsta sonen skaffa mig en keyboard och när jag fått denna så satt jag timvis och övade på denna. Övade och övade, med inte kunde jag lära mig att spela inte. När det gått en tid bad jag om hjälp att sälja instrumentet och jag kände ingen sorg, så avskedet blev lätt.