2017-06-20 06:00

2017-06-20 06:00

Masar varsista danskarna

Förra veckan talade vi här i kolumnen om fredsfördrag på 1600-talet. Slarvigt nog påstod jag att Skåne blev svenskt genom freden vid Brömsebro 1645. Bl.a. Björn Weiderstrand påminde mig på Konsums parkering om att det var först i freden i Roskilde 1658 som skåningarna motvilligt blev svenskar.

Ni minns att då hade Karl X Gustav strax innan tågat på isen över Bälten och hotat självaste Köpenhamn.

Nå, ett fel av mig i PD får väl passera. Värre är det när det slarvas i fredsfördrag. Detta hände i just freden vid Brömsebro. Där var det överenskommet att Idre och Särna socknar i Dalarna skulle avträdas till Sverige, men det togs aldrig med i fördraget. Så formellt fortsatte dessa masar att tillhöra Danmark i hundra år till.

Först 1751 blev de två bortglömda socknarna genom ett tilläggsavtal svenska på riktigt.

För övrigt kunde anledning till krig vara märkliga förr. Ett tvisteämne mellan kungarna hade länge varit vem som skulle ha rätt att ha tre kronor i sin vapensköld. I freden i Knäred 1613 blev man så överens om att båda kungarna skulle ha den rätten.

Nu är det en viktig tid för stans restauranger. Uteserveringar och bluesfestens öl är grädden på på moset för de flesta krögarna. Det kan ge välbehövlig förstärkning, ty det vanliga kneget med dagens lunch är inte särskilt guldkantat.

Det är rätt gott om matställen i Åmål nu. Håller tummarna för det går bra för dem. Men blir inte förvånad om inte alla orkar hålla ut

En lättsinnig sammanfattning skulle kunna låta: Lokala krögare är beroende av lokala krökare.

Kaniner i Åmåls djurpark verkar vara ett irritationsmoment. Ok, det är ju inte bra om djuren rymmer och ställer till ofog i folks trädgårdar. Numera ska kaninförekomsten hos Rickard Karlsson emellertid vara obefintlig eller starkt reducerad. Att antalet stundtals varit stort har tydligen till dels berott på att folk helt enkelt dumpat sina sällskapskaniner i djurparken, när man tröttnat på dem.

Verkar väl inte vara stadens värsta problem. Men jag tänker osökt på när lärarinnan på Fjällskolan i Masthugget skulle berätta om ljusstrålens egenskaper:

– Ljudet fortplantar sig mycket hastigt, men det överträffas faktiskt av... vet någon av er?

– Kan det vara kaninerna? säger Lelle-Kal.

Förra veckan talade vi här i kolumnen om fredsfördrag på 1600-talet. Slarvigt nog påstod jag att Skåne blev svenskt genom freden vid Brömsebro 1645. Bl.a. Björn Weiderstrand påminde mig på Konsums parkering om att det var först i freden i Roskilde 1658 som skåningarna motvilligt blev svenskar.

Ni minns att då hade Karl X Gustav strax innan tågat på isen över Bälten och hotat självaste Köpenhamn.

Nå, ett fel av mig i PD får väl passera. Värre är det när det slarvas i fredsfördrag. Detta hände i just freden vid Brömsebro. Där var det överenskommet att Idre och Särna socknar i Dalarna skulle avträdas till Sverige, men det togs aldrig med i fördraget. Så formellt fortsatte dessa masar att tillhöra Danmark i hundra år till.

Först 1751 blev de två bortglömda socknarna genom ett tilläggsavtal svenska på riktigt.

För övrigt kunde anledning till krig vara märkliga förr. Ett tvisteämne mellan kungarna hade länge varit vem som skulle ha rätt att ha tre kronor i sin vapensköld. I freden i Knäred 1613 blev man så överens om att båda kungarna skulle ha den rätten.

Nu är det en viktig tid för stans restauranger. Uteserveringar och bluesfestens öl är grädden på på moset för de flesta krögarna. Det kan ge välbehövlig förstärkning, ty det vanliga kneget med dagens lunch är inte särskilt guldkantat.

Det är rätt gott om matställen i Åmål nu. Håller tummarna för det går bra för dem. Men blir inte förvånad om inte alla orkar hålla ut

En lättsinnig sammanfattning skulle kunna låta: Lokala krögare är beroende av lokala krökare.

Kaniner i Åmåls djurpark verkar vara ett irritationsmoment. Ok, det är ju inte bra om djuren rymmer och ställer till ofog i folks trädgårdar. Numera ska kaninförekomsten hos Rickard Karlsson emellertid vara obefintlig eller starkt reducerad. Att antalet stundtals varit stort har tydligen till dels berott på att folk helt enkelt dumpat sina sällskapskaniner i djurparken, när man tröttnat på dem.

Verkar väl inte vara stadens värsta problem. Men jag tänker osökt på när lärarinnan på Fjällskolan i Masthugget skulle berätta om ljusstrålens egenskaper:

– Ljudet fortplantar sig mycket hastigt, men det överträffas faktiskt av... vet någon av er?

– Kan det vara kaninerna? säger Lelle-Kal.