2017-05-20 06:00

2017-05-20 06:00

Alltid känsligt om Örnäs

Att döma av reaktioner vi på tidningen får från inblandade och allmänheten: Det känsligaste vi skriver om på PD just nu är Örnäs djurpark.

Detta trots att de allra flesta är för djurparken och vill se en lösning.

Men det är en tilltrasslad situation, för att använda en idrottsmetafor. Privatpersonen Rickard Karlsson äger djuren, kommunen äger marken och fastigheten. Djurparksföreningens styrelse är osynlig, men en engagerad stödgrupp agerar för djurparken och har formulerat en ansökan om föreningsbidrag. Stödföreningen har emellertid inga juridiska befogenheter att agera å djurparkens vägnar.

Kommunalrådet Michael Karlsson (S) hamnar i en svår situation när det blir tal om bidrag. Och Karlsson vill att Arbetsförmedlningen ska ha en mer aktiv del.

Som situationen är nu är den ohållbar. Rickard Karlsson och hans anställda har knappt haft ledigt på fyra år.

Går det verkligen inte att lösa bidragsfrågan snabbt – i väntan på utredning om hur ansvar ska fördelas och roller ska se ut?

På lång sikt krävs mer ideellt engagemang för att kunna hålla djurparken i gång. Sånt som andra föreningar sysslar med.

Som sportjournalist får du ofta frågan – från klubbledare och fans: Såg vi samma match?

När jag läser delar av den svenska mediakårens texter om SVT-serien om Kevin-fallet ställer jag mig frågan: Såg vi samma dokumentär?

För mig kvarstår frågetecknen. Inte gav Dan Josefssons dokumentär några säkra svar.

I Aktuellt-studion efteråt frågade ankaret Jon Nilsson (från Forshaga) alltid lika spiksäkre GW Persson: Hur kunde alla poliser springa åt samma håll?

Jag frågar motsvarande: Hur kan alla journalister nu springa åt andra hållet? I alla fall nästan alla.

Delar av dokumentären, främst där de unga pojkarna pressas under långa förhör, var plågsamma att se och man förstår att det inte ska gå till så. Något som också förhörsledarna uttryckt i efterhand.

Men rentvådda? Då förstår jag ingenting.

Hur kan man kalla Sveriges möte med Finland en dröm-semifinal? Det är ju en skräck-semifinal!

Får matchfixningen grepp om den svenska fotbollen – då faller den död ned. Intresset blir minimalt om man ska bänka sig till match och ens misstänka att matchen är riggad.

Tyvärr är väl skadan litegrann redan skedd. Dagen före den inställda matchen förlorade Gais borta mot Varberg med 1–7...

Ove Rydh

Att döma av reaktioner vi på tidningen får från inblandade och allmänheten: Det känsligaste vi skriver om på PD just nu är Örnäs djurpark.

Detta trots att de allra flesta är för djurparken och vill se en lösning.

Men det är en tilltrasslad situation, för att använda en idrottsmetafor. Privatpersonen Rickard Karlsson äger djuren, kommunen äger marken och fastigheten. Djurparksföreningens styrelse är osynlig, men en engagerad stödgrupp agerar för djurparken och har formulerat en ansökan om föreningsbidrag. Stödföreningen har emellertid inga juridiska befogenheter att agera å djurparkens vägnar.

Kommunalrådet Michael Karlsson (S) hamnar i en svår situation när det blir tal om bidrag. Och Karlsson vill att Arbetsförmedlningen ska ha en mer aktiv del.

Som situationen är nu är den ohållbar. Rickard Karlsson och hans anställda har knappt haft ledigt på fyra år.

Går det verkligen inte att lösa bidragsfrågan snabbt – i väntan på utredning om hur ansvar ska fördelas och roller ska se ut?

På lång sikt krävs mer ideellt engagemang för att kunna hålla djurparken i gång. Sånt som andra föreningar sysslar med.

Som sportjournalist får du ofta frågan – från klubbledare och fans: Såg vi samma match?

När jag läser delar av den svenska mediakårens texter om SVT-serien om Kevin-fallet ställer jag mig frågan: Såg vi samma dokumentär?

För mig kvarstår frågetecknen. Inte gav Dan Josefssons dokumentär några säkra svar.

I Aktuellt-studion efteråt frågade ankaret Jon Nilsson (från Forshaga) alltid lika spiksäkre GW Persson: Hur kunde alla poliser springa åt samma håll?

Jag frågar motsvarande: Hur kan alla journalister nu springa åt andra hållet? I alla fall nästan alla.

Delar av dokumentären, främst där de unga pojkarna pressas under långa förhör, var plågsamma att se och man förstår att det inte ska gå till så. Något som också förhörsledarna uttryckt i efterhand.

Men rentvådda? Då förstår jag ingenting.

Hur kan man kalla Sveriges möte med Finland en dröm-semifinal? Det är ju en skräck-semifinal!

Får matchfixningen grepp om den svenska fotbollen – då faller den död ned. Intresset blir minimalt om man ska bänka sig till match och ens misstänka att matchen är riggad.

Tyvärr är väl skadan litegrann redan skedd. Dagen före den inställda matchen förlorade Gais borta mot Varberg med 1–7...

Ove Rydh