2017-04-04 06:00

2017-04-04 06:00

Nostalgiskt i Karlstad

Någon gång besökte jag Sandgrund i Karlstad på den tid det begav sig. Det var långt innan Lars Lerin intar byggnaden och skapar ett annat slags kultur där.

Men skam till sägandes hade det inte blivit något besök i Lerins egen konsthall förrän förra veckan. Ljusa salar fyllda med magnifika målningar. Vilken talang. Några stora akvarellister som Zorn och Arne Isacsson (denne med stark Dalslandsanknytning) har vi haft. Till den skaran räknar vi förstås in Lerin.

Det är väl en överloppsgärning att rekommendera ett besök på Sandgrund. Konstintresserade PD-läsare har redan varit där.

 

Under Karlstadsbesöket fick jag så även på Wermland Opera uppleva ”Les Misérables”. Den och ”Kristina från Duvemåla” är mina musikalfavoriter.

Man blir en smula imponerad över vad Värmlandsoperan kan åstadkomma. Resurserna är begränsade. Den gamla teaterbyggnaden är vacker och charmig. Men publikutrymmena omöjliga när det ofta är fullsatt. Och på och kring scenen är det nog lite svårt att jobba.

Undrar om man inte gärna skulle vilja ha en ny musikteaterbyggnad där i Värmlands huvudstad. Men sånt kostar pluring.

Huvudrollen i ”Misérables” spelas av Christer Nerfont. Jag minns när han fick sitt stora genombrott som Robert i ”Duvemåla”. Han tog vid efter Peter Jöback och imponerade på alla med ”Guldet blev till sand”.

 

En kulturhändelse till. I fredags öppnade Domkyrkan i Karlstad sina portar med dubblerade minnesstunder för Sven-Erik Magnusson. Programmet inleddes med ”Det var dans bort i vägen”. Det blev några prästord samt tal av landshövdingen och fullmäktiges ordförande.

Så spelades en av Sven-Erik Magnussons sista sånger ”Så många mil, så många år”. Videon finns på Youtube för dig som vill ha en skildring i toner av Sven-Ingvars långa karriär. Och vem vet, rentav en spegling av din egen tid. Att därvid fälla en tår är tillåtet.

Arrangemanget i Karlstad domkyrka säger en del om hur stor Magnusson blev, inte minst i Värmland.

 

Vemodigt när budet om Sven-Erik Magnussons bortgång kom. Han hade ju som sagt varit med hela ens liv. Samma sak när Gösta Ekman nu lämnat oss. Han stod oss nära. Många strålande rollprestationer i alla möjliga och omöjliga genrer.

Och inte minst hade Ekman en resning som människa.

 

Men skam till sägandes hade det inte blivit något besök i Lerins egen konsthall förrän förra veckan. Ljusa salar fyllda med magnifika målningar. Vilken talang. Några stora akvarellister som Zorn och Arne Isacsson (denne med stark Dalslandsanknytning) har vi haft. Till den skaran räknar vi förstås in Lerin.

Det är väl en överloppsgärning att rekommendera ett besök på Sandgrund. Konstintresserade PD-läsare har redan varit där.

 

Under Karlstadsbesöket fick jag så även på Wermland Opera uppleva ”Les Misérables”. Den och ”Kristina från Duvemåla” är mina musikalfavoriter.

Man blir en smula imponerad över vad Värmlandsoperan kan åstadkomma. Resurserna är begränsade. Den gamla teaterbyggnaden är vacker och charmig. Men publikutrymmena omöjliga när det ofta är fullsatt. Och på och kring scenen är det nog lite svårt att jobba.

Undrar om man inte gärna skulle vilja ha en ny musikteaterbyggnad där i Värmlands huvudstad. Men sånt kostar pluring.

Huvudrollen i ”Misérables” spelas av Christer Nerfont. Jag minns när han fick sitt stora genombrott som Robert i ”Duvemåla”. Han tog vid efter Peter Jöback och imponerade på alla med ”Guldet blev till sand”.

 

En kulturhändelse till. I fredags öppnade Domkyrkan i Karlstad sina portar med dubblerade minnesstunder för Sven-Erik Magnusson. Programmet inleddes med ”Det var dans bort i vägen”. Det blev några prästord samt tal av landshövdingen och fullmäktiges ordförande.

Så spelades en av Sven-Erik Magnussons sista sånger ”Så många mil, så många år”. Videon finns på Youtube för dig som vill ha en skildring i toner av Sven-Ingvars långa karriär. Och vem vet, rentav en spegling av din egen tid. Att därvid fälla en tår är tillåtet.

Arrangemanget i Karlstad domkyrka säger en del om hur stor Magnusson blev, inte minst i Värmland.

 

Vemodigt när budet om Sven-Erik Magnussons bortgång kom. Han hade ju som sagt varit med hela ens liv. Samma sak när Gösta Ekman nu lämnat oss. Han stod oss nära. Många strålande rollprestationer i alla möjliga och omöjliga genrer.

Och inte minst hade Ekman en resning som människa.