2017-04-01 06:00

2017-04-01 06:00

När tragedin får ett ansikte

Märkligt hur det är med oss människor. Det är först när tragedin får ett ansikte som den engagerar oss på riktigt. Ett ansikte och ett hjärta.

I Åmål lärde många känna Josef Moradi när han var här. Inte minst ledare och spelare i fotbollsklubben IF Viken.

I tisdags utvisades Josef till Afghanistan under uppmärksammade former. Människor som står Josef nära misstänker att han fick starka, lugnande mediciner. Hans väska, med alla hans tillhörigheter, glömdes kvar i Sverige.

En ljusglimt är att Josef nu i alla fall har en svensk-afghansk kontakt i Kabul, vilket förhoppningsvis underlättar för honom. I Sverige och i Åmål engagerar sig folk för att han skall kunna återvända.

Margareta Wahlström med flera har därvidlag gjort fantastiskt uppoffrande insatser.

I Åmål har också flera pengainsamlingar startats till förmån för Josef Moradi. Care and share och IF Viken, men också andra organisationer och privatpersoner har engagerat sig.

Det handlar förstås för de allra flesta om att kanalisera sitt engagemanget till något konkret. Med pengarna kanske Josef ändå kan få en drägligare tillvaro i Kabul. Kanske kan pengarna bli en grundplåt till en omstart i Sverige.

Men det viktiga och det stora är att se så många Åmålsbor engagera sig så för en medmänniska.

Var femte svensk nyhetskonsument misstror medierna. Det är inga roliga siffror. Vi inom media misstänks för att mörka, inte berätta sanningen. Att medier skulle mörka relevant information för att till exempel skydda invandrare eller en samhällselit.

Men för oss handlar det om etik. Att inte peka ut någon oskyldig, men också ibland om att skydda medieovana från offentligheten, trots att de själva söker sig till den.

Ytterst tar alla redaktioner ansvar, var och en för sina egna bedömningar. Olika redaktioner har också olika utgångspunkter för varför de vill berätta nyheten.

Därför kan stora nyhetskonsumenter ibland lägga pussel för att få reda på detaljer om personer och händelseförlopp, trots att redaktionerna var och en för sig gör relevanta, etiska bedömningar.

Oftast handlar det om att exempelvis PD skriver om en händelse för att den inträffat i vårt spridningsområde och är då behöver vara sparsmakade med detaljer. Medan riksmedia rapporterar detaljerat om samma händelse, men utan att berätta var i landet det inträffat.

PD – och ytterst jag – kan bara ansvara för vad PD skriver och hur vi skriver det.

Märkligt hur det är med oss människor. Det är först när tragedin får ett ansikte som den engagerar oss på riktigt. Ett ansikte och ett hjärta.

I Åmål lärde många känna Josef Moradi när han var här. Inte minst ledare och spelare i fotbollsklubben IF Viken.

I tisdags utvisades Josef till Afghanistan under uppmärksammade former. Människor som står Josef nära misstänker att han fick starka, lugnande mediciner. Hans väska, med alla hans tillhörigheter, glömdes kvar i Sverige.

En ljusglimt är att Josef nu i alla fall har en svensk-afghansk kontakt i Kabul, vilket förhoppningsvis underlättar för honom. I Sverige och i Åmål engagerar sig folk för att han skall kunna återvända.

Margareta Wahlström med flera har därvidlag gjort fantastiskt uppoffrande insatser.

I Åmål har också flera pengainsamlingar startats till förmån för Josef Moradi. Care and share och IF Viken, men också andra organisationer och privatpersoner har engagerat sig.

Det handlar förstås för de allra flesta om att kanalisera sitt engagemanget till något konkret. Med pengarna kanske Josef ändå kan få en drägligare tillvaro i Kabul. Kanske kan pengarna bli en grundplåt till en omstart i Sverige.

Men det viktiga och det stora är att se så många Åmålsbor engagera sig så för en medmänniska.

Var femte svensk nyhetskonsument misstror medierna. Det är inga roliga siffror. Vi inom media misstänks för att mörka, inte berätta sanningen. Att medier skulle mörka relevant information för att till exempel skydda invandrare eller en samhällselit.

Men för oss handlar det om etik. Att inte peka ut någon oskyldig, men också ibland om att skydda medieovana från offentligheten, trots att de själva söker sig till den.

Ytterst tar alla redaktioner ansvar, var och en för sina egna bedömningar. Olika redaktioner har också olika utgångspunkter för varför de vill berätta nyheten.

Därför kan stora nyhetskonsumenter ibland lägga pussel för att få reda på detaljer om personer och händelseförlopp, trots att redaktionerna var och en för sig gör relevanta, etiska bedömningar.

Oftast handlar det om att exempelvis PD skriver om en händelse för att den inträffat i vårt spridningsområde och är då behöver vara sparsmakade med detaljer. Medan riksmedia rapporterar detaljerat om samma händelse, men utan att berätta var i landet det inträffat.

PD – och ytterst jag – kan bara ansvara för vad PD skriver och hur vi skriver det.