2017-04-01 06:00

2017-04-01 06:00

Att resa lite är inte fel

GÄSTRÖNIKÖREN: Bibbi Moberg Aregarn

En dag under julhelgen då jag hade äldsta sonen på besök, föreslår han sin mor en resa till varmare länder.

Detta förslag gillade jag naturligtvis och genast började sonen planera för vår resa. Resan beställdes och skulle gå till Kanarieöarna och då kom den eviga frågan upp: hur tar jag mig till Landvetter, sittande i rullstol med två käppar och resväska. Att kommunen skulle gå med på att bevilja färdtjänst det var ju uteslutet.

Nu ordnade sig min transport ändå, med hur gör alla som inte har barn och vänner som ställer upp. Jo, dom får vackert stanna hemma i kommunen.

Att flyga när man är handikappad är hur lätt som helst, den servicen får man inte på varken tåg eller bussar.

Framme vid vårt resmål blev jag glatt överraskad, hotellet var handikappanpassat och hade ramper till poolen, matsalen med mera. Det var inga problem för sonen att köra min rullstol någonstans. Allt var perfekt, god mat och dryck, trevlig och hjälpsam personal.

Vi hittade bara en liten detalj att klaga på och det var att kaffet var för varmt. Detta skämtade vi mycket åt !

Sen fick den stackars sonen höra sin mor fantisera om de kändisar hon såg, alla har vi ju någon som vi liknar någonstans. Det började med att jag tyckte en man var likt kungen, ja han var ganska likt, sonen tyckte väl inte det med gav väl med sig till slut, så denna man kallade vi kungen varje gång vi såg honom, bara oss i mellan.

Sen fick jag se en karl som var på pricken likt Lasse Berghagen, han var lite kort i rocken visserligen, men ändå. Nu hör det till saken att jag på kvällarna var tvungen att uppsöka toa, detta behövdes ganska ofta, det var väl något som ville ut kan jag tro. I baren där vi tillbringade kvällarna för att lyssna på fin musik och dricka något gott, där var en fin handikapptoalett och de första besöken där blev lite besvärliga, dörren gick inte att öppna på vanligt sätt utan gick in i väggen. Jag fattade ju inte detta utan fick panik och dunkade på dörren till sonen kom och räddade mig. Detta hände flera gånger, men min son hade tålamod så jag blev räddad gång på gång.

Så hände det som vi skrattade åt så tårarna rann, en kväll sitter vi i baren och då kommer den man jag envisades med att kalla Lasse Berghagen. Han går in på handikapptoaletten och efter en stund hör vi ett dunkande på dörren. Sonen rusade till hjälp, han hade ju vanan inne. Då passade han ju att berätta om mina Lasse fantasier, jag fick då veta att jag inte var den första som tyckte att han liknade Lasse Berghagen.

Jag kunde inte låta bli att fråga honom varför han använde den toan, som är handikappanpassad, men detta fick jag inget svar på.

Sonen hyrde också en bil och tog sin höjdrädda mor upp i bergen på en åktur. Detta var en upplevelse som jag inte vill vara utan. Resan blev underbart trevlig och jag kom hem till Åmål utan problem. Och var ganska brun både på armar och ben.

Detta förslag gillade jag naturligtvis och genast började sonen planera för vår resa. Resan beställdes och skulle gå till Kanarieöarna och då kom den eviga frågan upp: hur tar jag mig till Landvetter, sittande i rullstol med två käppar och resväska. Att kommunen skulle gå med på att bevilja färdtjänst det var ju uteslutet.

Nu ordnade sig min transport ändå, med hur gör alla som inte har barn och vänner som ställer upp. Jo, dom får vackert stanna hemma i kommunen.

Att flyga när man är handikappad är hur lätt som helst, den servicen får man inte på varken tåg eller bussar.

Framme vid vårt resmål blev jag glatt överraskad, hotellet var handikappanpassat och hade ramper till poolen, matsalen med mera. Det var inga problem för sonen att köra min rullstol någonstans. Allt var perfekt, god mat och dryck, trevlig och hjälpsam personal.

Vi hittade bara en liten detalj att klaga på och det var att kaffet var för varmt. Detta skämtade vi mycket åt !

Sen fick den stackars sonen höra sin mor fantisera om de kändisar hon såg, alla har vi ju någon som vi liknar någonstans. Det började med att jag tyckte en man var likt kungen, ja han var ganska likt, sonen tyckte väl inte det med gav väl med sig till slut, så denna man kallade vi kungen varje gång vi såg honom, bara oss i mellan.

Sen fick jag se en karl som var på pricken likt Lasse Berghagen, han var lite kort i rocken visserligen, men ändå. Nu hör det till saken att jag på kvällarna var tvungen att uppsöka toa, detta behövdes ganska ofta, det var väl något som ville ut kan jag tro. I baren där vi tillbringade kvällarna för att lyssna på fin musik och dricka något gott, där var en fin handikapptoalett och de första besöken där blev lite besvärliga, dörren gick inte att öppna på vanligt sätt utan gick in i väggen. Jag fattade ju inte detta utan fick panik och dunkade på dörren till sonen kom och räddade mig. Detta hände flera gånger, men min son hade tålamod så jag blev räddad gång på gång.

Så hände det som vi skrattade åt så tårarna rann, en kväll sitter vi i baren och då kommer den man jag envisades med att kalla Lasse Berghagen. Han går in på handikapptoaletten och efter en stund hör vi ett dunkande på dörren. Sonen rusade till hjälp, han hade ju vanan inne. Då passade han ju att berätta om mina Lasse fantasier, jag fick då veta att jag inte var den första som tyckte att han liknade Lasse Berghagen.

Jag kunde inte låta bli att fråga honom varför han använde den toan, som är handikappanpassad, men detta fick jag inget svar på.

Sonen hyrde också en bil och tog sin höjdrädda mor upp i bergen på en åktur. Detta var en upplevelse som jag inte vill vara utan. Resan blev underbart trevlig och jag kom hem till Åmål utan problem. Och var ganska brun både på armar och ben.