2017-03-04 06:00

2017-03-04 06:00

Skamligt dåligt av Floyd

Jag vill inte höra fler överbetalda fotbollsspelare och NHL-proffs som, när de är på väg att lägga av, säger att de tänker på familjen och tackar fru och barn för att de stått ut med att försaka så mycket under hans idrottskarriär.

Det är inte särskilt synd om fruar till berömda idrottsmän, med bra med pengar och kanske till och med flera bekväma boenden. Dessutom är karriären slut vid 35 och idrottsmännen behöver inte under resten av livet arbeta för att försörja sig, utan kan gå hemma och dammsuga i palatsen i evighet. Eller åka på semester-/shoppingresa med familjen.

Det längsta jag kan sträcka mig är att tycka synd om fotbollsfruar på division 1-nivå. Där tränar spelarna nästan lika mycket som proffsen, men har i de flesta fall arbete på dagen. Bor i mexitegelvilla med barn, bil och en loppbiten hund som ska rastas.

Eller fruar till män som tävlar i kanot eller bågskytte. Där kan jag förstå om karriären tär på familjefriden och ekonomin.

Ibland är det uppfriskande att ta del av andra perspektiv än sitt eget, i de här fallen vårt svenska perspektiv. Läser just nu en bok om boxningshistorien med fokus på Cassius Clay (som han fortfarande heter så långt jag kommit i boken). Där nämns hur skamligt dåligt det var av Floyd Patterson att få stryk av den tröge och fantasilöse svensken Ingemar Johansson.

I en tidigare bok jag läst, om det danska fotbollsundret Danish Dynamite, anser man att Sverige närmast fuskade till sig silvret i VM 1958 genom att plötsligt plocka hem proffsen till landslaget. Dittills hade strikta amatörregler gällt för landslagsspel.

Danmark hade vid den tiden överlägset flest fotbollsexporter på ledande positioner i europeiska toppklubbar, men höll fast vid amatörreglerna. Om Danmark plockat hem sina proffs så hade de inte nöjt sig med silver, enligt bokens författare.

Och så var det den där dåliga vitsen från början av 1970-talet som äntligen – för mig – har fått sin förklaring. Mina mostrar drog den för mig ideligen på Stetterud. Jag tror det var den enda de kunde.

Det var alltså två tomater som skulle korsa övergångsstället. Den ene gick före och när den andre gick så blev den överkörd av en bil. Då sa den förste: ”Kom ketchup, så går vi”.

Det roliga skulle då vara att tomaten blivit ketchup, helt enkelt. Det fick vi i Sverige nöja oss med.

Men vitsen (!) med det engelska originalet är ju att punchlinen är dubbeltydig. Tomaten som klarade sig vände sig om och sa: ”Catch up!”

Då blir den lite bättre. Men inte mycket.

Det är inte särskilt synd om fruar till berömda idrottsmän, med bra med pengar och kanske till och med flera bekväma boenden. Dessutom är karriären slut vid 35 och idrottsmännen behöver inte under resten av livet arbeta för att försörja sig, utan kan gå hemma och dammsuga i palatsen i evighet. Eller åka på semester-/shoppingresa med familjen.

Det längsta jag kan sträcka mig är att tycka synd om fotbollsfruar på division 1-nivå. Där tränar spelarna nästan lika mycket som proffsen, men har i de flesta fall arbete på dagen. Bor i mexitegelvilla med barn, bil och en loppbiten hund som ska rastas.

Eller fruar till män som tävlar i kanot eller bågskytte. Där kan jag förstå om karriären tär på familjefriden och ekonomin.

Ibland är det uppfriskande att ta del av andra perspektiv än sitt eget, i de här fallen vårt svenska perspektiv. Läser just nu en bok om boxningshistorien med fokus på Cassius Clay (som han fortfarande heter så långt jag kommit i boken). Där nämns hur skamligt dåligt det var av Floyd Patterson att få stryk av den tröge och fantasilöse svensken Ingemar Johansson.

I en tidigare bok jag läst, om det danska fotbollsundret Danish Dynamite, anser man att Sverige närmast fuskade till sig silvret i VM 1958 genom att plötsligt plocka hem proffsen till landslaget. Dittills hade strikta amatörregler gällt för landslagsspel.

Danmark hade vid den tiden överlägset flest fotbollsexporter på ledande positioner i europeiska toppklubbar, men höll fast vid amatörreglerna. Om Danmark plockat hem sina proffs så hade de inte nöjt sig med silver, enligt bokens författare.

Och så var det den där dåliga vitsen från början av 1970-talet som äntligen – för mig – har fått sin förklaring. Mina mostrar drog den för mig ideligen på Stetterud. Jag tror det var den enda de kunde.

Det var alltså två tomater som skulle korsa övergångsstället. Den ene gick före och när den andre gick så blev den överkörd av en bil. Då sa den förste: ”Kom ketchup, så går vi”.

Det roliga skulle då vara att tomaten blivit ketchup, helt enkelt. Det fick vi i Sverige nöja oss med.

Men vitsen (!) med det engelska originalet är ju att punchlinen är dubbeltydig. Tomaten som klarade sig vände sig om och sa: ”Catch up!”

Då blir den lite bättre. Men inte mycket.