2016-09-08 06:00

2016-09-08 06:00

För få spår – för många tåg

Lördag förmiddag på Åmåls station. Vi skall till Stockholm via Karlstad. Tåget från Göteborg är försenat. Möjligheten att nå förbindelsen från Karlstad är utesluten. Eftersom 12-åriga Kelly skall följa med, inte bara för att se huvudstaden utan också för att bekanta sig med Kungliga slottet och sova över där, är hennes pappa Charles på plats. Han får köra oss till Karlstad. Vi hinner med ett par minuters marginal.

På söndag eftermiddag, efter förrättad gudstjänst i Slottskyrkan och efterföljande barndop (barnet hade rötter i Ånimskog) skall vi ta oss tillbaka. Tåget rullar ut i rätt tid, men stannar efter 15 meter. Någon har haft fingrarna på ett nödstopp för att ett försenat ressällskap skall kunna borda tåget. Det tar sex minuter. Och därmed har vi förlorat vad konduktören kallade slottider. Enkelspåret från Hallsberg till Karlstad är svårt belastat. Eftersom vi redan är sena får vi stanna några gånger för tåg som håller tidtabell. Vi blir 20 minuter sena till Karlstad. Tåget till Åmål har redan avgått. Förstås.

Fem minuter innan Karlstad får vi veta att en ersättningsbuss är rekvirerad för resande till Grums, Säffle, Åmål och Trollhättan. Men, säger högtalarrösten, vi vet inte när bussen kommer. Vi går till väntsalen. Det ösregnar ute. En tapper skara väntar. Inget händer. Ingen information. Efter en halvtimma tröttnar vi. Det blir taxi till Åmål. Jag har skäl för att komma hem. En tröst i saken är att jag slipper det för oss gamlingar så riskfyllda hoppet från tåget till perrongen på Åmåls station. Alltid något, alltså.

Sveriges järnväg har för få spår och för många tåg. Järnvägen är inte bara kraftigt sliten. Den är också rejält underdimensionerad. Och det lär bli värre med alltfler bolag som skall samsas om spåren. Ett par minuters försening får stora konsekvenser för resande som skall byta tåg. Resande till landsbygden får göra det ofta. Några tåg väntar inte. Då kan förseningarna sprida sig.

Järnvägen ingår i en större bild av Sverige. Samhället klarar inte det grundläggande: Infrastruktur, försvar och rättsväsende. Med järnvägen är det som det är. Något försvar har vi knappast. Rättssystemet är i fritt fall. Och skolan? Ja, vad skall man säga?

En gång i tiden hade vi ett statligt Televerk som ägde en massa koppartråd genom vilket vi under årtionden samtalat och så småningom även skickat skriftliga meddelanden. Nu klipps kopparledningarna av. Till detta skall jag återkomma. Säkert. Som amen i kyrkan.

Lennart Widing

hovpredikant Tydjebyn

Lördag förmiddag på Åmåls station. Vi skall till Stockholm via Karlstad. Tåget från Göteborg är försenat. Möjligheten att nå förbindelsen från Karlstad är utesluten. Eftersom 12-åriga Kelly skall följa med, inte bara för att se huvudstaden utan också för att bekanta sig med Kungliga slottet och sova över där, är hennes pappa Charles på plats. Han får köra oss till Karlstad. Vi hinner med ett par minuters marginal.

På söndag eftermiddag, efter förrättad gudstjänst i Slottskyrkan och efterföljande barndop (barnet hade rötter i Ånimskog) skall vi ta oss tillbaka. Tåget rullar ut i rätt tid, men stannar efter 15 meter. Någon har haft fingrarna på ett nödstopp för att ett försenat ressällskap skall kunna borda tåget. Det tar sex minuter. Och därmed har vi förlorat vad konduktören kallade slottider. Enkelspåret från Hallsberg till Karlstad är svårt belastat. Eftersom vi redan är sena får vi stanna några gånger för tåg som håller tidtabell. Vi blir 20 minuter sena till Karlstad. Tåget till Åmål har redan avgått. Förstås.

Fem minuter innan Karlstad får vi veta att en ersättningsbuss är rekvirerad för resande till Grums, Säffle, Åmål och Trollhättan. Men, säger högtalarrösten, vi vet inte när bussen kommer. Vi går till väntsalen. Det ösregnar ute. En tapper skara väntar. Inget händer. Ingen information. Efter en halvtimma tröttnar vi. Det blir taxi till Åmål. Jag har skäl för att komma hem. En tröst i saken är att jag slipper det för oss gamlingar så riskfyllda hoppet från tåget till perrongen på Åmåls station. Alltid något, alltså.

Sveriges järnväg har för få spår och för många tåg. Järnvägen är inte bara kraftigt sliten. Den är också rejält underdimensionerad. Och det lär bli värre med alltfler bolag som skall samsas om spåren. Ett par minuters försening får stora konsekvenser för resande som skall byta tåg. Resande till landsbygden får göra det ofta. Några tåg väntar inte. Då kan förseningarna sprida sig.

Järnvägen ingår i en större bild av Sverige. Samhället klarar inte det grundläggande: Infrastruktur, försvar och rättsväsende. Med järnvägen är det som det är. Något försvar har vi knappast. Rättssystemet är i fritt fall. Och skolan? Ja, vad skall man säga?

En gång i tiden hade vi ett statligt Televerk som ägde en massa koppartråd genom vilket vi under årtionden samtalat och så småningom även skickat skriftliga meddelanden. Nu klipps kopparledningarna av. Till detta skall jag återkomma. Säkert. Som amen i kyrkan.

Lennart Widing

hovpredikant Tydjebyn