2016-08-02 06:00

2016-08-02 06:00

För kallt för glass

Ingen kan väl klaga på sommaraktiviteten i Åmål. Evenemang var och varannan vecka.

Stan flaggpyntad och ibland avstängd. Jag tänker på bluesen, hamnkalaset och bokdagarna. Imponerande arrangemang. Av egen erfarenhet vet jag att allt sånt kräver en stor insats. <br>Bluesen och bokdagarna har fristående organisatörer, som sliter hårt. Hamnkalaset dirigeras i huvudsak av kommunen med turismutvecklaren Anna Hjelmberg som spindel i nätet. Ibland undrar man om kommunen verkligen avsätter resurser i relation till vad som krävs? <br>

<b>Den som blir sugen</b> på en pinnglass har ett svårt val nuförtiden. I butikernas boxar finns allehanda smaker och former. Enklare var det 1930-talet då det till en början bara fanns en pinne att tillgå. <br>Fast vi får komma ihåg att ytterst få butiker hade möjligheter att hålla glass frusen på den tiden. Vi som är lite äldre minns den konstgjorda isen som man blev tillhållen att inte röra. Man kunde bränna sig, sas det. Men det var kul att lägga en bit i vatten. Rök och bubbel. <br>”Centrum för Näringslivshistoria”– vars verksamhet jag intresserat följer – berättar om hur det gick till när glassen på trettitalet kom till oss på allvar. På den tiden hade Mjölkcentralen så gott som monopol på alla mejeriprodukter. <br>1934 dök glass upp hos Mjölkcentralens styrelse. Förslaget var att man av överskottet på mjölkfett skulle börja tillverka glass. <br>– Glass går inte att sälja i detta kalla land, invände en del ledamöter. <br>Men glasstillverkning kom igång. Först ut var glassen Puck. En gycklarfigur blev symbol för nya pinnen. En Pucknål delades ut till barnen och blev högsta mode att bära. <br>(Här en reflektion: Vem skulle idag vilja bära en nål med t.ex texten Pucko.) <br><b>När jag var småpojk</b> på 40-talet, hade Arla en glassfabrik på Soldatvägen på Gårda. Det hände att fönstren öppnades och snälla jobbare kastade ut glasspinnar till oss ungar. De krossades mot gatan med dess hästspillning men var goda. Fast detta var en annan historia. <br>Emellertid kan vi väl så här i efterhand slå fast, att några styrelsegubbar i Mjölkcentralen den gången var lite fel ute i sin framtidsbedömning.

Sune Tholin

Stan flaggpyntad och ibland avstängd. Jag tänker på bluesen, hamnkalaset och bokdagarna. Imponerande arrangemang. Av egen erfarenhet vet jag att allt sånt kräver en stor insats. <br>Bluesen och bokdagarna har fristående organisatörer, som sliter hårt. Hamnkalaset dirigeras i huvudsak av kommunen med turismutvecklaren Anna Hjelmberg som spindel i nätet. Ibland undrar man om kommunen verkligen avsätter resurser i relation till vad som krävs? <br>

<b>Den som blir sugen</b> på en pinnglass har ett svårt val nuförtiden. I butikernas boxar finns allehanda smaker och former. Enklare var det 1930-talet då det till en början bara fanns en pinne att tillgå. <br>Fast vi får komma ihåg att ytterst få butiker hade möjligheter att hålla glass frusen på den tiden. Vi som är lite äldre minns den konstgjorda isen som man blev tillhållen att inte röra. Man kunde bränna sig, sas det. Men det var kul att lägga en bit i vatten. Rök och bubbel. <br>”Centrum för Näringslivshistoria”– vars verksamhet jag intresserat följer – berättar om hur det gick till när glassen på trettitalet kom till oss på allvar. På den tiden hade Mjölkcentralen så gott som monopol på alla mejeriprodukter. <br>1934 dök glass upp hos Mjölkcentralens styrelse. Förslaget var att man av överskottet på mjölkfett skulle börja tillverka glass. <br>– Glass går inte att sälja i detta kalla land, invände en del ledamöter. <br>Men glasstillverkning kom igång. Först ut var glassen Puck. En gycklarfigur blev symbol för nya pinnen. En Pucknål delades ut till barnen och blev högsta mode att bära. <br>(Här en reflektion: Vem skulle idag vilja bära en nål med t.ex texten Pucko.) <br><b>När jag var småpojk</b> på 40-talet, hade Arla en glassfabrik på Soldatvägen på Gårda. Det hände att fönstren öppnades och snälla jobbare kastade ut glasspinnar till oss ungar. De krossades mot gatan med dess hästspillning men var goda. Fast detta var en annan historia. <br>Emellertid kan vi väl så här i efterhand slå fast, att några styrelsegubbar i Mjölkcentralen den gången var lite fel ute i sin framtidsbedömning.

Sune Tholin