2016-06-11 09:00

2016-06-11 09:00

Nu skrotas tunga möbeln

GÄSTKRÖNIKÖREN: Susanne Tholin

Jag har beslutat oss för att kassera trädgårdsmöbeln. Inköpt för nära tjugo år sedan, tung och stabil i trä, icke hopfällbar. Ekipaget är så tungt att det bara kan flyttas med hjälp av traktorn. Målningen släpper varje år. Vi sitter aldrig i den. Nu ruttnar två sittplankor.

Att sommartid äta utomhus innebär ett ständigt avlägsnande av fågelkack samt slagsmål med flugor och getingar. Vi grillar aldrig eftersom vi är ett par gammalmodiga stötar som gillar vällagad mat utan benspyren. (gaslågorna till den hemmagjorda stekplåtsgrillen blåste ändå alltid ut, surt sa räven.) Och eftersom vi inte är rökare, behöver vi inte heller gå för att ta ett bloss.Den lilla kullen där vårt underbara hus står är stormarnas boning. Jag avskyr blåst. Frisyren blir ödelagd. Den enormt tunga parasollfoten välter omkull var gång det blåser lite mer än bris, med hopfällt parasoll och allt. Senaste gångerna flög till och med hela parasollet ut ur fotklumpen och hamnade en bit bort under äppelträden. Stagen som höll tyget bröt ett antal ben. De åtta klämmorna som höll fast plastduken på bordet flög all världens väg, hand i hand med duken.

Vi äter numera halvute; gavlar verandadörrarna och sitter där i lä i solgasset. Kaffet på verandatrappan. För längesen tänkte jag att man kanske kunde låta bygga ett trevligt plank där i kanten mellan grus och gräs för att få lite lä. Lägga en smal rabatt med klängväxter mot planket. Mellanrum mellan plankorna så man ändå har koll på vad som händer på vägen. Men jag insåg strax att vinden skulle vräka ner hela bygget vid första rörelse i luftlagren. Här blåser mestadels västan och man sitter mitt i drabbningen.

Vill vi käka ute tar vi matsäck och stuvar in i båten, lägger oss i det lugna Rotösundet utan att ankra. Inget vin vid ratten tyvärr, men alkofritt öl är till och med godare än lättöl tycker vi.

Jag har beslutat oss för att kassera trädgårdsmöbeln. Inköpt för nära tjugo år sedan, tung och stabil i trä, icke hopfällbar. Ekipaget är så tungt att det bara kan flyttas med hjälp av traktorn. Målningen släpper varje år. Vi sitter aldrig i den. Nu ruttnar två sittplankor.

Att sommartid äta utomhus innebär ett ständigt avlägsnande av fågelkack samt slagsmål med flugor och getingar. Vi grillar aldrig eftersom vi är ett par gammalmodiga stötar som gillar vällagad mat utan benspyren. (gaslågorna till den hemmagjorda stekplåtsgrillen blåste ändå alltid ut, surt sa räven.) Och eftersom vi inte är rökare, behöver vi inte heller gå för att ta ett bloss.Den lilla kullen där vårt underbara hus står är stormarnas boning. Jag avskyr blåst. Frisyren blir ödelagd. Den enormt tunga parasollfoten välter omkull var gång det blåser lite mer än bris, med hopfällt parasoll och allt. Senaste gångerna flög till och med hela parasollet ut ur fotklumpen och hamnade en bit bort under äppelträden. Stagen som höll tyget bröt ett antal ben. De åtta klämmorna som höll fast plastduken på bordet flög all världens väg, hand i hand med duken.

Vi äter numera halvute; gavlar verandadörrarna och sitter där i lä i solgasset. Kaffet på verandatrappan. För längesen tänkte jag att man kanske kunde låta bygga ett trevligt plank där i kanten mellan grus och gräs för att få lite lä. Lägga en smal rabatt med klängväxter mot planket. Mellanrum mellan plankorna så man ändå har koll på vad som händer på vägen. Men jag insåg strax att vinden skulle vräka ner hela bygget vid första rörelse i luftlagren. Här blåser mestadels västan och man sitter mitt i drabbningen.

Vill vi käka ute tar vi matsäck och stuvar in i båten, lägger oss i det lugna Rotösundet utan att ankra. Inget vin vid ratten tyvärr, men alkofritt öl är till och med godare än lättöl tycker vi.