2016-04-28 06:00

2016-04-28 06:00

Teater skapar en känsla av verklighet

KRÖNIKA

För en tid sedan såg jag på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm en dramatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarna, berättelsen om några människor som utvandrade från Ljuder i Småland till Nordamerika.

De lämnade landet med stugorna som hukade låga och grå, fast timrade för seklerna. Under samma tak av torv och björknäver levde generationerna sina liv från födelsen till döden. Vid mitten av 1800-talet bröts denna oföränderlighetens ordning upp.

Det handlar alltså Karl Oskar och Kristina, den religiöse dissidenten Danjel och Ulrika på flykt undan sexuell exploatering. På Dramaten gestaltades Karl Oskar och Kristina av Rolf Lassgård och Stina Ekblad. Bland de främsta i svensk scenkonst. Jag drabbades för en stund av teaterns magi; att plötsligt känna sig förflyttad från ett spel till att uppleva detta som verkligheten. Detta är teaterns essens. Att skapa en illusion eller känsla av verklighet för publiken. Därför kallas det föreställning.

Teatern har en lång historia. I västerlandet har den utvecklats ur Dionysosfesterna i antikens Grekland. Tänk att dessa stora dramer fortfarande spelas, som Aiskylos sånger om Orestes och Sofokles Elektra. Medeltidens kristna mysteriespel och den elisabetanska teatern med Shakespeare och andra hör också till det historiska arvet.

Förutsättningen för att hela detta stora kulturarv skall kunna utvecklas och föras ut i vårt avlånga land utanför de större städerna till överkomliga kostnader för publiken heter Riksteatern. Statsbidrag är en förutsättning, liksom regionala och kommunala bidrag. Den allra viktigaste förutsättningen är emellertid Riksteatern som folkrörelse. Lokalt verkar ideella krafter, som i Åmåls Riksteaterförening. (Jag är med i denna förening.) Och imponeras av det ideella engagemanget. Detta gör det möjligt för kommunens invånare att få tillgång god scenkonst.

I Åmåls finns bättre förutsättningar än på de allra flesta andra ställen med jämförbar folkmängd. Karlbergsteatern erbjuder helt enkelt en förnämlig scen. En stor honnör för de kommunalpolitiker som en gång lät bygga denna scen i den nya skola som kom att ersätta det gamla läroverket. Kommunen har haft flera kommunalpolitiker med stark känsla för kulturens plats i samhällsbygget. Några lärde jag själv känna en gång för länge sedan i kommunpolitiken; Kjell Carlsson och Hans Plate (C), Åke Nilsson (S), för att inte tala om Tage Stahre (L). Säkert finns det flera.

För dagens kommunalpolitiker gäller det att slå vakt om arvet och föra det vidare. Och vara rädda om de ideella engagemanget.

Lennart Widing

Hovpredikant Tydjebyn

De lämnade landet med stugorna som hukade låga och grå, fast timrade för seklerna. Under samma tak av torv och björknäver levde generationerna sina liv från födelsen till döden. Vid mitten av 1800-talet bröts denna oföränderlighetens ordning upp.

Det handlar alltså Karl Oskar och Kristina, den religiöse dissidenten Danjel och Ulrika på flykt undan sexuell exploatering. På Dramaten gestaltades Karl Oskar och Kristina av Rolf Lassgård och Stina Ekblad. Bland de främsta i svensk scenkonst. Jag drabbades för en stund av teaterns magi; att plötsligt känna sig förflyttad från ett spel till att uppleva detta som verkligheten. Detta är teaterns essens. Att skapa en illusion eller känsla av verklighet för publiken. Därför kallas det föreställning.

Teatern har en lång historia. I västerlandet har den utvecklats ur Dionysosfesterna i antikens Grekland. Tänk att dessa stora dramer fortfarande spelas, som Aiskylos sånger om Orestes och Sofokles Elektra. Medeltidens kristna mysteriespel och den elisabetanska teatern med Shakespeare och andra hör också till det historiska arvet.

Förutsättningen för att hela detta stora kulturarv skall kunna utvecklas och föras ut i vårt avlånga land utanför de större städerna till överkomliga kostnader för publiken heter Riksteatern. Statsbidrag är en förutsättning, liksom regionala och kommunala bidrag. Den allra viktigaste förutsättningen är emellertid Riksteatern som folkrörelse. Lokalt verkar ideella krafter, som i Åmåls Riksteaterförening. (Jag är med i denna förening.) Och imponeras av det ideella engagemanget. Detta gör det möjligt för kommunens invånare att få tillgång god scenkonst.

I Åmåls finns bättre förutsättningar än på de allra flesta andra ställen med jämförbar folkmängd. Karlbergsteatern erbjuder helt enkelt en förnämlig scen. En stor honnör för de kommunalpolitiker som en gång lät bygga denna scen i den nya skola som kom att ersätta det gamla läroverket. Kommunen har haft flera kommunalpolitiker med stark känsla för kulturens plats i samhällsbygget. Några lärde jag själv känna en gång för länge sedan i kommunpolitiken; Kjell Carlsson och Hans Plate (C), Åke Nilsson (S), för att inte tala om Tage Stahre (L). Säkert finns det flera.

För dagens kommunalpolitiker gäller det att slå vakt om arvet och föra det vidare. Och vara rädda om de ideella engagemanget.

Lennart Widing

Hovpredikant Tydjebyn