2016-03-03 06:00

2016-03-03 06:00

Välfärdsstaten levererar inte

KRÖNIKA

Det är det här med hönan och ägget. Alltså; vad kom först, hönan eller ägget? Det filosofiska problemet ligger i att ingen av de båda rent logiskt kan ha uppstått utan den andra. Hönor kläcks ur ägg och ägg kommer ur hönor. Skarpsinniga iakttagare kommer fram till att hönan kom före ägget.

Men nu är det inte detta saken gäller. Vad kom först, det svenska välståndet eller den mycket stora staten? Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia. Hans svar, utdraget ur en föreläsning, är att Sveriges övergång från fattig europeisk periferi till välmående industrination föregick den stora välfärdsstatens uppbyggnad. Mellan 1870 och 1960 överträffande landets tillväxt alla andra industrinationers. Skattetrycket låg under 10 procent fram till 1920. Detta var fram till 1950 lägre än i USA, Frankrike och Storbritannien. Under denna tid blev inkomstfördelningen allt jämnare. Sedan 1980 har inkomstspridningen ökat.

Rojas svar är alltså: Först kom utvecklingen och välståndet. Sedan kom den exceptionellt stora staten. Sverige tappade sedan sin ledarställning. Mellan 1975 och 1990 föll den svenska per capitainkomsten med nästan 13 procent i jämförelse med USA. På 1990-talet kom sanningens stund. Arbetslösheten växte. Förväntningarnas missnöje grodde. Tryggheten urgröptes. Den hade bara kunnat hållas vid liv med full sysselsättning och andra goda omständigheter. Budgetunderskottet stannade på 11 procent 1993.

Så docenten kunde berätta för sina centralamerikanska åhörare att glada kalkyler och löften om sådant som i längden inte går att hålla, kan också presenteras av svenska politiker. Sedan har som bekant rätt mycket gjorts för att banta den stora staten och bryta upp offentliga monopol. Inte minst inom den offentligt finansierade välfärdssektorn. Och Sverige klarade sig hyggligt genom den senaste finanskrisen.

Men Sverige som trygg välfärdsstat har ändå betydande brister. Några av allianspartierna har presenterat idéer om lägre ingångslöner som skulle kunna bryta utanförskap för till exempel invandrare med låg eller knappast någon utbildning. Förslagen kan visst ifrågasättas. Men när kritikerna i falsett skriker att man inte kan leva på 15 000 kronor i månaden glömmer de att hundratusentals svenska pensionärer gör just detta. 314 000 svenska pensionärer lever under den gräns EU betraktar som risk för fattigdom. (11.300 kr/mån). Antalet har fördubblats de senaste tio åren. Välfärdsstaten levererar inte. Trenden i andra nordiska länder går åt motsatt håll.

Diskussionen om lägre ingångslöner engagerar många. På goda grunder. Men beträffande äldre människors svenska fattigdom håller partier och fack så tyst, så tyst.

Lennart Widing

hovpredikant Tydjebyn

Men nu är det inte detta saken gäller. Vad kom först, det svenska välståndet eller den mycket stora staten? Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia. Hans svar, utdraget ur en föreläsning, är att Sveriges övergång från fattig europeisk periferi till välmående industrination föregick den stora välfärdsstatens uppbyggnad. Mellan 1870 och 1960 överträffande landets tillväxt alla andra industrinationers. Skattetrycket låg under 10 procent fram till 1920. Detta var fram till 1950 lägre än i USA, Frankrike och Storbritannien. Under denna tid blev inkomstfördelningen allt jämnare. Sedan 1980 har inkomstspridningen ökat.

Rojas svar är alltså: Först kom utvecklingen och välståndet. Sedan kom den exceptionellt stora staten. Sverige tappade sedan sin ledarställning. Mellan 1975 och 1990 föll den svenska per capitainkomsten med nästan 13 procent i jämförelse med USA. På 1990-talet kom sanningens stund. Arbetslösheten växte. Förväntningarnas missnöje grodde. Tryggheten urgröptes. Den hade bara kunnat hållas vid liv med full sysselsättning och andra goda omständigheter. Budgetunderskottet stannade på 11 procent 1993.

Så docenten kunde berätta för sina centralamerikanska åhörare att glada kalkyler och löften om sådant som i längden inte går att hålla, kan också presenteras av svenska politiker. Sedan har som bekant rätt mycket gjorts för att banta den stora staten och bryta upp offentliga monopol. Inte minst inom den offentligt finansierade välfärdssektorn. Och Sverige klarade sig hyggligt genom den senaste finanskrisen.

Men Sverige som trygg välfärdsstat har ändå betydande brister. Några av allianspartierna har presenterat idéer om lägre ingångslöner som skulle kunna bryta utanförskap för till exempel invandrare med låg eller knappast någon utbildning. Förslagen kan visst ifrågasättas. Men när kritikerna i falsett skriker att man inte kan leva på 15 000 kronor i månaden glömmer de att hundratusentals svenska pensionärer gör just detta. 314 000 svenska pensionärer lever under den gräns EU betraktar som risk för fattigdom. (11.300 kr/mån). Antalet har fördubblats de senaste tio åren. Välfärdsstaten levererar inte. Trenden i andra nordiska länder går åt motsatt håll.

Diskussionen om lägre ingångslöner engagerar många. På goda grunder. Men beträffande äldre människors svenska fattigdom håller partier och fack så tyst, så tyst.

Lennart Widing

hovpredikant Tydjebyn