2016-02-16 06:00

2016-02-16 06:00

Om myglare och slöfockar

I lördags var jag nere på Göteborgsoperan för att se Madame Butterfly. Vilken skön musik och dramatisk handling. Men en ack så tragisk historia.

När jag hämtade ut biljetten, medföljde en pappersnäsduk. Med tanke på det sorgliga slutet för geishan Butterfly, vilket ofta leder till floder av tårar hos publiken. Bra och förtänksam service från regionens musikteater.

Några rader om uppsättningen på annat håll i dagens tidning.

Polisnärvaron i Dalsland diskuteras. En liten Dalslandsdelegation från Åmål och Bengtsfors har just återkommit från ett besök hos Ygeman. Inrikesministern delgavs den oro som man inte minst i Bengtsfors känner inför föreslagna förändringar.

Även om inte Åmål skulle drabbas lika hårt, är det viktigt att just Åmål ställer upp för Dalsland i stort. Åmåls betydelse ska inte överdrivas. Men lite bra är det allt att Dalslands enda stad finns med vid kontakter med överheten. Därför har Åmåls kommunalråd ett särskilt ansvar att vara pådrivande.

Så till slöfockar och myglare. Några sådana har träffat på under mina år med lite insyn i företag och organisationer. Fast å andra sidan har jag mest sett folk som lojalt och flitigt arbetat på.

Ibland hör man att lathet skulle vara särskilt vanligt hos kommunen och staten. Djupt orättvist. På stora arbetsplatser – även privata – finns ofta möjlighet att någon enstaka glidare håller sig undan från betungande uppgifter. Risken för sånt är störst i företag och organisationer som inte är ägarledda.

I bland kan man inte låta bli att skratta åt eländet. Ett par utländska exempel:

En tjänsteman i Cadiz i Spanien skulle tilldelas en utmärkelse för lång och trogen tjänst. Då upptäcktes att han inte arbetat en enda dag de senaste sex åren. Han hade förflyttats till en annan avdelning och tappats bort. Han ägnade i stället tiden på jobbet att läsa filosofi.

Ännu värre var det i Tyskland för några år sen. En kommunal tjänsteman i Westfalen skulle fått nya arbetsuppgifter. Men av misstag fick han inga andra. När han gick i pension mejlade han sina arbetskamrater: ”Sedan 1998 har jag varit här, men ändå inte. Så jag går väl förberedd mot min pension. Adjö”.

För tiden utan arbete hade han kvitterat ut ungefär 6,5 miljoner kronor.

Kommunen beslöt att inte återbesätta tjänsten.

 

När jag hämtade ut biljetten, medföljde en pappersnäsduk. Med tanke på det sorgliga slutet för geishan Butterfly, vilket ofta leder till floder av tårar hos publiken. Bra och förtänksam service från regionens musikteater.

Några rader om uppsättningen på annat håll i dagens tidning.

Polisnärvaron i Dalsland diskuteras. En liten Dalslandsdelegation från Åmål och Bengtsfors har just återkommit från ett besök hos Ygeman. Inrikesministern delgavs den oro som man inte minst i Bengtsfors känner inför föreslagna förändringar.

Även om inte Åmål skulle drabbas lika hårt, är det viktigt att just Åmål ställer upp för Dalsland i stort. Åmåls betydelse ska inte överdrivas. Men lite bra är det allt att Dalslands enda stad finns med vid kontakter med överheten. Därför har Åmåls kommunalråd ett särskilt ansvar att vara pådrivande.

Så till slöfockar och myglare. Några sådana har träffat på under mina år med lite insyn i företag och organisationer. Fast å andra sidan har jag mest sett folk som lojalt och flitigt arbetat på.

Ibland hör man att lathet skulle vara särskilt vanligt hos kommunen och staten. Djupt orättvist. På stora arbetsplatser – även privata – finns ofta möjlighet att någon enstaka glidare håller sig undan från betungande uppgifter. Risken för sånt är störst i företag och organisationer som inte är ägarledda.

I bland kan man inte låta bli att skratta åt eländet. Ett par utländska exempel:

En tjänsteman i Cadiz i Spanien skulle tilldelas en utmärkelse för lång och trogen tjänst. Då upptäcktes att han inte arbetat en enda dag de senaste sex åren. Han hade förflyttats till en annan avdelning och tappats bort. Han ägnade i stället tiden på jobbet att läsa filosofi.

Ännu värre var det i Tyskland för några år sen. En kommunal tjänsteman i Westfalen skulle fått nya arbetsuppgifter. Men av misstag fick han inga andra. När han gick i pension mejlade han sina arbetskamrater: ”Sedan 1998 har jag varit här, men ändå inte. Så jag går väl förberedd mot min pension. Adjö”.

För tiden utan arbete hade han kvitterat ut ungefär 6,5 miljoner kronor.

Kommunen beslöt att inte återbesätta tjänsten.

 

  • Sune Tholin