2016-02-10 06:00

2016-02-10 06:00

Välsignad röra i sjöboden

Min morfar, fiskaren Albin i Tybybäcken, var väl såväl med sin tid som före den: Spara på snören och gamla kartonger. Använd kläderna tills de är utslitna. Gamla lakan kan användas till trasor. Inte förbruka och slänga utan återanvända. Och odla egen potatis. Baka brödet själv. Ha värphöns.

Det låter just som en gammalmodig beskrivning av ett sätt att vara. Ganska främmande för ganska många. Troligen. Låt vara att detta att vända och vrida på tingen, och ett försiktigare sätt att leva, fått förnyad aktualitet genom tankarna på det för framtiden hållbara samhället.

Jag har kvar Albins sjöbod. Där finns allt: gamla mjärdar, förtöjningslinor, krok, tafs till långrev, nät, krok, ryssjor, flytbojar, kork, spik, burkar, muttrar, järnskrot och mera sådant. Ibland är jag irriterad på allt. Andra dagar välsignar jag hans minne. Behöver jag något finns det där. Problemet är bara att hitta i röran. Och att ta sig fram. Jag har sedan flera år haft ett projekt. Röja, kasta och sortera. Det har inte blivit av. På sätt och vis känns det som ett olovligt ingrepp i ett sätt att leva.

Men på Pérez Art Museum i Miami i Florida nyligen kom jag på något. Jag skulle kunna göra några installationer och ställa ut. En av konstnärerna i Miami hade t ex gjort en sinnrik installation med hjälp av gamla uttjänta bensindunkar. Precis sådana gamla dunkar som jag har i Albins sjöbod, så många att det räcker och blir över. Problemet torde vara att konstinstallatören i Miami hade kopplat ihop bensindunkarna musikaliskt; det vill säga från varje dunk utgick en melodislinga och tillsammans skapades en musikalisk helhet. Frågan som Pérez Art Museum väckte är den som ofta inställer sig vid konstinstallationer: Skojar de med oss? Och svaret är väl: Ja, på djupt allvar.

En gång i min barndom träffade jag en äldre svenskamerikan på besök i sin hembygd, Tybybäcken. Jag slog följe med honom till sjöboden. Han hade lekt där som barn. Han bodde i Chicago. Detta var första återbesöket. Flera av dem som utvandrade till Nordamerika från Tydje socken kom just till Chicago. Andersonville blev den svenska stadsdelen i staden.

På hemväg från Miami gjorde jag en avstickare till Andersonville. Jag tänker mig att en del utvandrade Tydjebor en gång rörde sig där efter Clark Street. En lång gata genom hela stadsdelen. En gång kanske som tagen ur en western med John Wayne. Ett museum bevarar minnet av svenskheten. En och annan butiksskylt skvallrar om svenska rötter. Men det svenska bageriet drivs av irländare. Och den svenska restaurangen av en familj från Mexiko.

Men köttbullar finns.

Lennart Widing

Hovpredikant. Tydjebyn

Det låter just som en gammalmodig beskrivning av ett sätt att vara. Ganska främmande för ganska många. Troligen. Låt vara att detta att vända och vrida på tingen, och ett försiktigare sätt att leva, fått förnyad aktualitet genom tankarna på det för framtiden hållbara samhället.

Jag har kvar Albins sjöbod. Där finns allt: gamla mjärdar, förtöjningslinor, krok, tafs till långrev, nät, krok, ryssjor, flytbojar, kork, spik, burkar, muttrar, järnskrot och mera sådant. Ibland är jag irriterad på allt. Andra dagar välsignar jag hans minne. Behöver jag något finns det där. Problemet är bara att hitta i röran. Och att ta sig fram. Jag har sedan flera år haft ett projekt. Röja, kasta och sortera. Det har inte blivit av. På sätt och vis känns det som ett olovligt ingrepp i ett sätt att leva.

Men på Pérez Art Museum i Miami i Florida nyligen kom jag på något. Jag skulle kunna göra några installationer och ställa ut. En av konstnärerna i Miami hade t ex gjort en sinnrik installation med hjälp av gamla uttjänta bensindunkar. Precis sådana gamla dunkar som jag har i Albins sjöbod, så många att det räcker och blir över. Problemet torde vara att konstinstallatören i Miami hade kopplat ihop bensindunkarna musikaliskt; det vill säga från varje dunk utgick en melodislinga och tillsammans skapades en musikalisk helhet. Frågan som Pérez Art Museum väckte är den som ofta inställer sig vid konstinstallationer: Skojar de med oss? Och svaret är väl: Ja, på djupt allvar.

En gång i min barndom träffade jag en äldre svenskamerikan på besök i sin hembygd, Tybybäcken. Jag slog följe med honom till sjöboden. Han hade lekt där som barn. Han bodde i Chicago. Detta var första återbesöket. Flera av dem som utvandrade till Nordamerika från Tydje socken kom just till Chicago. Andersonville blev den svenska stadsdelen i staden.

På hemväg från Miami gjorde jag en avstickare till Andersonville. Jag tänker mig att en del utvandrade Tydjebor en gång rörde sig där efter Clark Street. En lång gata genom hela stadsdelen. En gång kanske som tagen ur en western med John Wayne. Ett museum bevarar minnet av svenskheten. En och annan butiksskylt skvallrar om svenska rötter. Men det svenska bageriet drivs av irländare. Och den svenska restaurangen av en familj från Mexiko.

Men köttbullar finns.

Lennart Widing

Hovpredikant. Tydjebyn