2015-12-31 15:00

2015-12-31 15:00

Bibbi Moberg: Inga önskningar här inte

Gästkrönikören. Om jag skulle önska mig något, vad skulle det vara? Jag är nöjd som det är – fast fred på jorden vore ju inte helt fel. Men denna önskning kommer jag nog aldrig få uppleva. Och att solen lyser lite mer när det blir sommar, det är nog också en ganska dum önskning. Lite bättre ben kanske, men det vet jag att det inte går, benen är som de är.

Jag är heller inte den som önskar mig något husdjur av någon sort. Det har jag sett på nära håll, vad låst man blir av hund eller katt. Men när sönerna var små så var det djur av alla sorter i familjen. Allt från grodyngel till fiskar, fåglar, katter och hundar. Vi tyckte gossarnas intresse för djur var bra och uppmuntrade detta.

Till och med en liten snok hade den största sonen hittat och placerat i en liten burk. Burken hade han försett med gräs och stenar och locket var fullt av hål. Ormen hade han placerat under sin säng. Sonen hade förstånd nog att inte visa sitt nya husdjur för sin mor. Men han berättade stolt om detta fynd för sin far när denne kom hem från arbetet.

Hans förskräckta fader påpekade då att får mor syn på denna orm så blir det katastrof. Jag är och har varit ormrädd i hela mitt liv. Så ormen bars ut i det fria där den hörde hemma.

Detta berättades inte förrän en ganska lång tid efteråt. Jag blev ganska smickrad, mor var tydligen viktigare än ormen. Kanske sonen tänkte på sin mors köttbullar eller annan mat som han utfodrades med.

Men sedan när de blev lite större och det då handlade om hundinköp så började vi dra öronen åt oss. Vi påpekade för sönerna att om det skulle köpas en hund, så måste de lära sig att sköta om hunden och inte ta för givet att mor och far skulle ta hela ansvaret.

Detta lovades naturligtvis glatt från sönerna. Ja, det fungerade bra i början, men som alla föräldrar förstår, så hade de små hundägarna så mycket som skulle göras. Läxor skulle läsas, det skulle idrottas, man var trötta, med mera.

Men deras föräldrar började gå långa promenader med hunden och det var ju inte helt fel.

Nu är det ju i början på det nya året och går det lika fort som vanligt så är det snart ett nytt år och då kanske jag kommer på något att önska. Den som lever får se!

Bibbi Moberg

Gästkrönikören. Om jag skulle önska mig något, vad skulle det vara? Jag är nöjd som det är – fast fred på jorden vore ju inte helt fel. Men denna önskning kommer jag nog aldrig få uppleva. Och att solen lyser lite mer när det blir sommar, det är nog också en ganska dum önskning. Lite bättre ben kanske, men det vet jag att det inte går, benen är som de är.

Jag är heller inte den som önskar mig något husdjur av någon sort. Det har jag sett på nära håll, vad låst man blir av hund eller katt. Men när sönerna var små så var det djur av alla sorter i familjen. Allt från grodyngel till fiskar, fåglar, katter och hundar. Vi tyckte gossarnas intresse för djur var bra och uppmuntrade detta.

Till och med en liten snok hade den största sonen hittat och placerat i en liten burk. Burken hade han försett med gräs och stenar och locket var fullt av hål. Ormen hade han placerat under sin säng. Sonen hade förstånd nog att inte visa sitt nya husdjur för sin mor. Men han berättade stolt om detta fynd för sin far när denne kom hem från arbetet.

Hans förskräckta fader påpekade då att får mor syn på denna orm så blir det katastrof. Jag är och har varit ormrädd i hela mitt liv. Så ormen bars ut i det fria där den hörde hemma.

Detta berättades inte förrän en ganska lång tid efteråt. Jag blev ganska smickrad, mor var tydligen viktigare än ormen. Kanske sonen tänkte på sin mors köttbullar eller annan mat som han utfodrades med.

Men sedan när de blev lite större och det då handlade om hundinköp så började vi dra öronen åt oss. Vi påpekade för sönerna att om det skulle köpas en hund, så måste de lära sig att sköta om hunden och inte ta för givet att mor och far skulle ta hela ansvaret.

Detta lovades naturligtvis glatt från sönerna. Ja, det fungerade bra i början, men som alla föräldrar förstår, så hade de små hundägarna så mycket som skulle göras. Läxor skulle läsas, det skulle idrottas, man var trötta, med mera.

Men deras föräldrar började gå långa promenader med hunden och det var ju inte helt fel.

Nu är det ju i början på det nya året och går det lika fort som vanligt så är det snart ett nytt år och då kanske jag kommer på något att önska. Den som lever får se!

Bibbi Moberg