2017-05-06 06:00

2017-05-06 06:00

Barn har rätt till att kunna känna förtroende för livet

REPLIK: Religionsdebatten: Även ateismen lär ut något som ”en sanning”

Svar på Christoffer Karlssons insändare i PD 2/5: ”Det offentliga rummet skall inte förespråka någon religion.”

I Platons dialog Faidros berättar Sokrates om den egyptiske guden Teut som uppfann bokstäverna. När Teut berättar om sin uppfinning för kungaguden Tamus och menar att bokstäverna kommer att göra människorna klokare och ge dem bättre möjligheter att minnas saker, så förkastar Tamus uppfinningen med att säga, om människorna lär sig skriva så kommer de att bli mer glömska och mindre visa, eftersom de inte längre behöver känna och veta saker genom sitt hjärta. (Se Under strecket, SvD, 2 maj 2017)

Javisst, Christoffer. Det behövs lite religionsdebatt även hos oss!

Jag reagerade på några meningar i din insändare. När du skriver ”att utlärning av religion som sanning är en form av barnmisshandel”, undrar jag hur jag skall uppfatta ordet ”tro”. Gäller det den ”tro med vilken man tror” (fides qua creditur) eller ”den tro på vilken man tror” (fides quae creditur)?

Visst kan vi döma ut alla trosföreställningar vilka den religiösa människan säger sig tro på, men att också säga att lära ut till sina barn människans förmåga att tro, förtrösta, lita på något, ytterst förmågan att älska, är misshandel, då har man i samma ögonblick dömt ut också människas förmåga att vara människa, ”att kunna känna och veta saker genom sitt hjärta”.

Å andra sidan – också det offentliga rummet måste med ord ge människor en tolkning av vad det är att leva. Annars vore det ungefär som att vi aldrig skulle prata med våra barn, inför risken att vi lär dem ett språk som de inte själva vill ha. (Italienska är vackrare än svenska. Kanske jag hellre borde ha talat det!)

Även ateismen lär ut något som ”en sanning”. Enligt din artikel, är ”ateism en brist på tro”. Är också detta barnmisshandel, om vi ger barnen detta innehåll i deras naturliga förmåga att tro och förtrösta?

Om ateisten kräver av den kristne att aldrig tala om sin tro, så kräver jag av ateisten att aldrig använda ordet ”gud”. Om man bokstavligen menar att det som ordet står för inte finns, finns det heller ingen anledning att ge sig in i en diskussion om det. Man kan inte diskutera det som inte finns, för det finns inte. Saknar beteckningen verklighet så använd den inte! Låt den i så fall vara glömd i varje människas djup intill dess människan själv fattar att hon har berörts av något som är större än henne.

Djuren har det bra. De stöter aldrig på detta problem – bara människan tvingas att ha en beteckning för det som är större än henne själv, enligt kristen tro, för att hon skall inse meningen i att kunna vara älskad och att älska.

Dock, människor kommer vi att förbli tillsammans. Den polske filosofen Leszek Kolakowski skriver: ”I motsats till upplysningstidens ateism som kunde leva i en skyddad värld omgiven av en människovänlig natur, ter sig dagens värld utan Gud som ett nedslående kaos...en värld i vilken människan litar till sina egna krafter och utnämner sig själv till fri lagstiftare över gott och ont, i ett försök att återvinna sin förlorade värdighet, blir en plats där bekymren aldrig ta slut. Guds frånvaro har blivit den västerländska kulturens öppna sår...Kristendomens öde har på ett egendomligt sätt blivit förknippat med ateismens öde...”

Var det kanske den världen som Tamus varnade för?

f. Thomas Andersson

S:t Petri katolska församling

I Platons dialog Faidros berättar Sokrates om den egyptiske guden Teut som uppfann bokstäverna. När Teut berättar om sin uppfinning för kungaguden Tamus och menar att bokstäverna kommer att göra människorna klokare och ge dem bättre möjligheter att minnas saker, så förkastar Tamus uppfinningen med att säga, om människorna lär sig skriva så kommer de att bli mer glömska och mindre visa, eftersom de inte längre behöver känna och veta saker genom sitt hjärta. (Se Under strecket, SvD, 2 maj 2017)

Javisst, Christoffer. Det behövs lite religionsdebatt även hos oss!

Jag reagerade på några meningar i din insändare. När du skriver ”att utlärning av religion som sanning är en form av barnmisshandel”, undrar jag hur jag skall uppfatta ordet ”tro”. Gäller det den ”tro med vilken man tror” (fides qua creditur) eller ”den tro på vilken man tror” (fides quae creditur)?

Visst kan vi döma ut alla trosföreställningar vilka den religiösa människan säger sig tro på, men att också säga att lära ut till sina barn människans förmåga att tro, förtrösta, lita på något, ytterst förmågan att älska, är misshandel, då har man i samma ögonblick dömt ut också människas förmåga att vara människa, ”att kunna känna och veta saker genom sitt hjärta”.

Å andra sidan – också det offentliga rummet måste med ord ge människor en tolkning av vad det är att leva. Annars vore det ungefär som att vi aldrig skulle prata med våra barn, inför risken att vi lär dem ett språk som de inte själva vill ha. (Italienska är vackrare än svenska. Kanske jag hellre borde ha talat det!)

Även ateismen lär ut något som ”en sanning”. Enligt din artikel, är ”ateism en brist på tro”. Är också detta barnmisshandel, om vi ger barnen detta innehåll i deras naturliga förmåga att tro och förtrösta?

Om ateisten kräver av den kristne att aldrig tala om sin tro, så kräver jag av ateisten att aldrig använda ordet ”gud”. Om man bokstavligen menar att det som ordet står för inte finns, finns det heller ingen anledning att ge sig in i en diskussion om det. Man kan inte diskutera det som inte finns, för det finns inte. Saknar beteckningen verklighet så använd den inte! Låt den i så fall vara glömd i varje människas djup intill dess människan själv fattar att hon har berörts av något som är större än henne.

Djuren har det bra. De stöter aldrig på detta problem – bara människan tvingas att ha en beteckning för det som är större än henne själv, enligt kristen tro, för att hon skall inse meningen i att kunna vara älskad och att älska.

Dock, människor kommer vi att förbli tillsammans. Den polske filosofen Leszek Kolakowski skriver: ”I motsats till upplysningstidens ateism som kunde leva i en skyddad värld omgiven av en människovänlig natur, ter sig dagens värld utan Gud som ett nedslående kaos...en värld i vilken människan litar till sina egna krafter och utnämner sig själv till fri lagstiftare över gott och ont, i ett försök att återvinna sin förlorade värdighet, blir en plats där bekymren aldrig ta slut. Guds frånvaro har blivit den västerländska kulturens öppna sår...Kristendomens öde har på ett egendomligt sätt blivit förknippat med ateismens öde...”

Var det kanske den världen som Tamus varnade för?

f. Thomas Andersson

S:t Petri katolska församling

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.