2017-09-26 06:00

2017-09-26 06:00

Han byggde upp ishockeyn i Åmål

DÖDSFALL: Åke Eriksson

Åke Eriksson, Spakebol, Åmål, har avlidit i en ålder av 81 år. Hans närmaste är hustrun Peggy, samt döttrarna Catrin och Sofie.

Åke Eriksson föddes i Gångviken i Medelpad 1936. Under många år var han miljö- och hälsovårdsinspektör i Åmål. Men framför allt blir Åke ihågkommen som den som byggde upp ishockeyn och framför allt ungdomsverksamheten i Åmåls Sportklubb.

Åke Eriksson kom till Säffle i mitten av 1960-talet när han fick jobb som hälsovårdsinspektör i Säffle kommun. Där träffade han också sin blivande hustru Peggy 1964.

Många minns honom som fotbollsspelare i division 2-laget SK Sifhälla och då främst som den som blev så rejält uppsnurrad av legendaren Lennart ”Nacka” Skoglund i matchen mot Hammarby 1964.

Men det tog Åke med ro.

– Det var hopplöst att få fatt i honom, sa Åke Eriksson i en intervju med PD:s Jan Lorentsson 2006.

Och Åke fick faktiskt pris som Sifhällas bäste spelare i den matchen.

1966 gifte sig Åke med sin Peggy och paret bosatte sig i Åmål, där Åke fått motsvarande anställning som den han hade i Säffle. Åke Eriksson anställdes som distriktshälsovårdsinspektör i kommunerna Åmål och Tössbo. Senare blev det Åmåls kommun.

Paret Eriksson bodde först på Stetterud men byggde hus på Eliseberg 1968. Samma år föddes dottern Catrin, som i dag är barn- och utbildningschef i Åmåls kommun. 1972 föddes dottern Sofie, som blev landslagsspelare i golf.

Åke Eriksson jobbade som miljö- och hälsovårdschef fram till 1992, då han skadade sig allvarligt i ryggen i en fallolycka och blev sjukpensionär.

Några år senare flyttade Åke och Peggy Eriksson till huset i Spakebol, alldeles intill Korsbydammen.

Många Åmålsbor, inklusive undertecknad, minns Åke Eriksson främst som den som var med om att bygga upp ishockeyn i Åmål. När hockeyn först tog fart i Fengersfors IK runt 1970 och sedermera gick över i Åmåls SK 1977, var det Åke Eriksson som var pionjären som tränare och utbildare. Han lärde många bandyspelare i Åmålstrakten att spela hockey.

– Ishockeykunnandet var minimalt, sa Åke Eriksson när jag intervjuade honom för ÅSK:s jubileumsbok 2007.

Första A-lagssäsongen med Åmåls SK var Åke Eriksson ansvarig tränare, men därefter ägnade han sig till största delen åt ungdomsishockeyn inom Åmåls SK. Att ungdomsishockeyn i Åmål blev så bred och så stark, var till stora delar Åke Erikssons förtjänst.

Själv hade jag alltså förmånen att få skriva historiken om Åmåls SK när klubben fyllde 30 år för tio år sedan. Då intervjuade jag Åke Eriksson om tiden som ungdomsansvarig i Åmåls SK.

– Det var ledarna i Nor som brukade säga: Här kommer Åke Eriksson och hans 13 B-pojklag.

ÅSK ökade från 130 medlemmar till över 400 det första året och många var förstås ungdomar. Redan andra året som ny klubb hade ÅSK över 200 ungdomsspelare igång, och sammanlagt 13 lag.

Åke Eriksson spelade själv allsvensk ishockey för både Wifsta/Östrand och senare Grums IK och han var som nämnts också en framstående fotbollspelare.

Men Nacka Skoglund rådde han inte på.

Åke Eriksson föddes i Gångviken i Medelpad 1936. Under många år var han miljö- och hälsovårdsinspektör i Åmål. Men framför allt blir Åke ihågkommen som den som byggde upp ishockeyn och framför allt ungdomsverksamheten i Åmåls Sportklubb.

Åke Eriksson kom till Säffle i mitten av 1960-talet när han fick jobb som hälsovårdsinspektör i Säffle kommun. Där träffade han också sin blivande hustru Peggy 1964.

Många minns honom som fotbollsspelare i division 2-laget SK Sifhälla och då främst som den som blev så rejält uppsnurrad av legendaren Lennart ”Nacka” Skoglund i matchen mot Hammarby 1964.

Men det tog Åke med ro.

– Det var hopplöst att få fatt i honom, sa Åke Eriksson i en intervju med PD:s Jan Lorentsson 2006.

Och Åke fick faktiskt pris som Sifhällas bäste spelare i den matchen.

1966 gifte sig Åke med sin Peggy och paret bosatte sig i Åmål, där Åke fått motsvarande anställning som den han hade i Säffle. Åke Eriksson anställdes som distriktshälsovårdsinspektör i kommunerna Åmål och Tössbo. Senare blev det Åmåls kommun.

Paret Eriksson bodde först på Stetterud men byggde hus på Eliseberg 1968. Samma år föddes dottern Catrin, som i dag är barn- och utbildningschef i Åmåls kommun. 1972 föddes dottern Sofie, som blev landslagsspelare i golf.

Åke Eriksson jobbade som miljö- och hälsovårdschef fram till 1992, då han skadade sig allvarligt i ryggen i en fallolycka och blev sjukpensionär.

Några år senare flyttade Åke och Peggy Eriksson till huset i Spakebol, alldeles intill Korsbydammen.

Många Åmålsbor, inklusive undertecknad, minns Åke Eriksson främst som den som var med om att bygga upp ishockeyn i Åmål. När hockeyn först tog fart i Fengersfors IK runt 1970 och sedermera gick över i Åmåls SK 1977, var det Åke Eriksson som var pionjären som tränare och utbildare. Han lärde många bandyspelare i Åmålstrakten att spela hockey.

– Ishockeykunnandet var minimalt, sa Åke Eriksson när jag intervjuade honom för ÅSK:s jubileumsbok 2007.

Första A-lagssäsongen med Åmåls SK var Åke Eriksson ansvarig tränare, men därefter ägnade han sig till största delen åt ungdomsishockeyn inom Åmåls SK. Att ungdomsishockeyn i Åmål blev så bred och så stark, var till stora delar Åke Erikssons förtjänst.

Själv hade jag alltså förmånen att få skriva historiken om Åmåls SK när klubben fyllde 30 år för tio år sedan. Då intervjuade jag Åke Eriksson om tiden som ungdomsansvarig i Åmåls SK.

– Det var ledarna i Nor som brukade säga: Här kommer Åke Eriksson och hans 13 B-pojklag.

ÅSK ökade från 130 medlemmar till över 400 det första året och många var förstås ungdomar. Redan andra året som ny klubb hade ÅSK över 200 ungdomsspelare igång, och sammanlagt 13 lag.

Åke Eriksson spelade själv allsvensk ishockey för både Wifsta/Östrand och senare Grums IK och han var som nämnts också en framstående fotbollspelare.

Men Nacka Skoglund rådde han inte på.