2016-10-07 18:28

2016-10-07 18:28

Kända författarnamn lockade storpublik

ÅMÅL: Helena von Zweigbergk och Agneta Pleijel på scenen

Det var varmt, trångt och hjärtligt när Agneta Pleijel och Helena von Zweigbergk mötte sina läsare i Åmål i torsdags.
De kända namnen drog storpublik.

Det var kö långt ner i trappan och extrastol på extrastol fick bäras fram för att alla som ville höra skulle få plats. Totalt hade uppskattningsvis ett 80-tal personer trängt ihop sig på Café XO:s övervåning för att se Agneta Pleijel och Helena von Zweigbergk.

Helena von Zweigbergk beklagade att hon med kort varsel lämnade återbud till Bokdagarna i somras. Upplevelsen på plats av terrordådet i Nice i kombination med att familjens katt strax därefter dog blev för mycket för familjen att hantera på en och samma gång.

Så hon fick skjuta upp Åmålsbesöket några månader.

Relationer i samtiden

Under hösten kommer två av hennes böcker om fängelseprästen Ingrid Carlberg ut i pocket, men det var inte kriminalromanerna Helena von Zweigbergk pratade om den här kvällen, utan om behovet att skildra samtidens nära relationer och skriva om de genanta och pinsamma känslorna så som de ser ut just nu.

Hon menar att ingen generation har varit så medvetna och upplysta om hur vi borde leva som vi är i dag.

– Alla kan sin doktor Phil och alla har läst alla dessa biljoner artiklar om hur man ska vara, säger hon.

Vi vet allt, men ändå kan vi inte. Det är en intressant motsättning, tycker hon.

Inte längre i mitten

Helena von Zweigbergk senaste kortroman ”De behövande”, som hon hade med sig och läste ur, handlar mer specifikt om relationen mor-dotter och hon kommer exempelvis in på ensamhet och behovet av bekräftelse.

– Som mamma är du världens mittpunkt och nav. Men sedan när du blir äldre kan du få uppleva hur du pressas ut i periferin och inte längre är navet, förklarar hon.

Det fanns paralleller med kvällens andra författare Agneta Pleijel, som läste ur sin självbiografiskt inspirerade roman ”Spådomen – En flickas memoarer”.

– Den kom ut senvåren 2015, så det är kul att det finns intresse för den även hösten 2016, säger hon.

Agneta Pleijel beskriver boken som ett försök att som gammal återskapa den flicka som en gång var hon själv. Avståndet i backspegeln är så långt, att hon tycker det är svårt att identifiera sig med flickan och kallar henne mestadels för hon, inte jag.

– Det enda jag hade att tillgå när jag skrev var en del mycket starka minnesbilder. Jag började gestalta och lösa upp de här starka minnena för att se vad de hade att ge.

Pleijels bok tar liksom von Zweigbergks upp relationer och känslor som det kanske inte alltid talas så högt om.

– Jag upptäckte att jag inte tyckte om den här flickan som hade varit jag. Hon var obehaglig, besvärlig och inställsam. Det blev en sorts terapi att försöka sätta sig i förbindelse med denna barndom. Jag kom fram till att varför ska jag vara hårdare mot just den här flickan än mot andra flickor? säger Agneta Pleijel som samtidigt kallar minnet för en lögnhals, och dessutom en rörig sådan.

Det var kö långt ner i trappan och extrastol på extrastol fick bäras fram för att alla som ville höra skulle få plats. Totalt hade uppskattningsvis ett 80-tal personer trängt ihop sig på Café XO:s övervåning för att se Agneta Pleijel och Helena von Zweigbergk.

Helena von Zweigbergk beklagade att hon med kort varsel lämnade återbud till Bokdagarna i somras. Upplevelsen på plats av terrordådet i Nice i kombination med att familjens katt strax därefter dog blev för mycket för familjen att hantera på en och samma gång.

Så hon fick skjuta upp Åmålsbesöket några månader.

Relationer i samtiden

Under hösten kommer två av hennes böcker om fängelseprästen Ingrid Carlberg ut i pocket, men det var inte kriminalromanerna Helena von Zweigbergk pratade om den här kvällen, utan om behovet att skildra samtidens nära relationer och skriva om de genanta och pinsamma känslorna så som de ser ut just nu.

Hon menar att ingen generation har varit så medvetna och upplysta om hur vi borde leva som vi är i dag.

– Alla kan sin doktor Phil och alla har läst alla dessa biljoner artiklar om hur man ska vara, säger hon.

Vi vet allt, men ändå kan vi inte. Det är en intressant motsättning, tycker hon.

Inte längre i mitten

Helena von Zweigbergk senaste kortroman ”De behövande”, som hon hade med sig och läste ur, handlar mer specifikt om relationen mor-dotter och hon kommer exempelvis in på ensamhet och behovet av bekräftelse.

– Som mamma är du världens mittpunkt och nav. Men sedan när du blir äldre kan du få uppleva hur du pressas ut i periferin och inte längre är navet, förklarar hon.

Det fanns paralleller med kvällens andra författare Agneta Pleijel, som läste ur sin självbiografiskt inspirerade roman ”Spådomen – En flickas memoarer”.

– Den kom ut senvåren 2015, så det är kul att det finns intresse för den även hösten 2016, säger hon.

Agneta Pleijel beskriver boken som ett försök att som gammal återskapa den flicka som en gång var hon själv. Avståndet i backspegeln är så långt, att hon tycker det är svårt att identifiera sig med flickan och kallar henne mestadels för hon, inte jag.

– Det enda jag hade att tillgå när jag skrev var en del mycket starka minnesbilder. Jag började gestalta och lösa upp de här starka minnena för att se vad de hade att ge.

Pleijels bok tar liksom von Zweigbergks upp relationer och känslor som det kanske inte alltid talas så högt om.

– Jag upptäckte att jag inte tyckte om den här flickan som hade varit jag. Hon var obehaglig, besvärlig och inställsam. Det blev en sorts terapi att försöka sätta sig i förbindelse med denna barndom. Jag kom fram till att varför ska jag vara hårdare mot just den här flickan än mot andra flickor? säger Agneta Pleijel som samtidigt kallar minnet för en lögnhals, och dessutom en rörig sådan.