2016-09-30 10:16

2016-09-30 10:16

Från skräckfilm till party på dansscenen

ÅMÅL: Traditionell bön inledde elektronisk dansföreställning

Det började med spirituell bön inför vad som komma skulle och slutade med extatisk klubbdans tills dansarna föll ihop. Däremellan bjöd danskompaniet Somos på såväl skräckscener som party. Publiksiffran på 27 personer imponerade emellertid inte lika mycket som dansen.

Föreställningens namn Transeición är en ordlek där det spanska ordet för förändring och övergång blandats samman med trans/trance. Och trans var det som Somos dance company bjöd publiken på från Karlbergsscenen, först en kvällsföreställning för allmänheten på torsdagskvällen och sedan en skolföreställning för gymnasieelever på fredagen.

Koreografen Lisa Janbell blandar traditionell afrokubansk och västafrikansk dans med modern samtidsdans och hämtar rörelser från såväl nattklubben som gatans hiphop. Det är fascinerande att se hur så olika kroppsspråk ändå kan passa ihop.

Alltihop handlade om rytm och puls. Oavsett vad som skedde på scenen, obehagligt eller medryckande, var det svårt att sitta still till den starka, bultande elektromusiken.

Mycket känslor

Det här är en mycket fysisk föreställning. Och i kombination med dansarnas minspel och ögonuttryck blev det en häftig upplevelse av känslor som förmedlades. Oavsett om det handlade om stampande ringdans, långsamma undervattensrörelser, kringsvepande röd volangkjol, rena skräckfilmsscener i ficklampsljus, kråmande parningsdans eller psykedelisk nattklubb.

De ryckiga popping-, locking- och robotrörelserna i kombination med stroboskopljus gjorde att det minst ett par gånger såg ut som om dansarna skulle falla isär i bitar.

– Det hänger mest på närvaron. Det känns också när vi dansar – om vi har närvaro blir det bra, säger Yared Tilahun Cederlund.

Vid spirituella möten

Det är faktiskt svårt att beskriva vad som hände den där dryga timmen inför 27 par ögon på Karlbergsteatern på torsdagskvällen. Dansare och koreograf inledde med att tyst stå vid sidan av bänkraderna för att sedan stämma upp i en traditionell kubansk bönesång, som används i kyrkorna för att öppna spirituella möten. Danel Osmin Milian Diaz röst gav gåshus på överarmarna.

Samtidigt kan reningen efteråt vara den mest intensivaste tvagning som någonsin skådats. Det kommer att dröja innan mantrat ”öppet sinne”, som upprepades så ihållande att det blev en del av musiken, lämnar hjärnan.

I det avslutande nattklubbspartyt efter en av många skinnömsningar lät det faktiskt som om en snutt svensk folkmusik på överljudsfart smugit sig in i housemusiken. Men vad som vagt påminde om fiol och schottis, visade sig med facit i hand vara uppspeedade amerikanska funktrumpeter från Detroit. Något som kan sägas vara rätt talande för hela föreställningen där en bit här och en bit där satts ihop till en känslostorm.

För skolelever

Turnén som Somos gör med Riksteatern är något nedbantad jämfört med originalföreställningen som hade urpremiär på Kuba. Turnén riktar sig i första hand till barn och unga och majoriteten av föreställningarna är skolföreställningar, men när dansgruppen besöker städer ger de också kvällsföreställningar.

Dansarna har noterat att det är skillnad på ungas reaktioner och de vuxnas. Ungdomarna reagerar mer direkt.

– Eleverna har lättare att visa vad de gillar under föreställningen, medan de vuxna väntar till efteråt med att visa sina reaktioner, säger Joanna Holewa Chrona.

Föreställningens namn Transeición är en ordlek där det spanska ordet för förändring och övergång blandats samman med trans/trance. Och trans var det som Somos dance company bjöd publiken på från Karlbergsscenen, först en kvällsföreställning för allmänheten på torsdagskvällen och sedan en skolföreställning för gymnasieelever på fredagen.

Koreografen Lisa Janbell blandar traditionell afrokubansk och västafrikansk dans med modern samtidsdans och hämtar rörelser från såväl nattklubben som gatans hiphop. Det är fascinerande att se hur så olika kroppsspråk ändå kan passa ihop.

Alltihop handlade om rytm och puls. Oavsett vad som skedde på scenen, obehagligt eller medryckande, var det svårt att sitta still till den starka, bultande elektromusiken.

Mycket känslor

Det här är en mycket fysisk föreställning. Och i kombination med dansarnas minspel och ögonuttryck blev det en häftig upplevelse av känslor som förmedlades. Oavsett om det handlade om stampande ringdans, långsamma undervattensrörelser, kringsvepande röd volangkjol, rena skräckfilmsscener i ficklampsljus, kråmande parningsdans eller psykedelisk nattklubb.

De ryckiga popping-, locking- och robotrörelserna i kombination med stroboskopljus gjorde att det minst ett par gånger såg ut som om dansarna skulle falla isär i bitar.

– Det hänger mest på närvaron. Det känns också när vi dansar – om vi har närvaro blir det bra, säger Yared Tilahun Cederlund.

Vid spirituella möten

Det är faktiskt svårt att beskriva vad som hände den där dryga timmen inför 27 par ögon på Karlbergsteatern på torsdagskvällen. Dansare och koreograf inledde med att tyst stå vid sidan av bänkraderna för att sedan stämma upp i en traditionell kubansk bönesång, som används i kyrkorna för att öppna spirituella möten. Danel Osmin Milian Diaz röst gav gåshus på överarmarna.

Samtidigt kan reningen efteråt vara den mest intensivaste tvagning som någonsin skådats. Det kommer att dröja innan mantrat ”öppet sinne”, som upprepades så ihållande att det blev en del av musiken, lämnar hjärnan.

I det avslutande nattklubbspartyt efter en av många skinnömsningar lät det faktiskt som om en snutt svensk folkmusik på överljudsfart smugit sig in i housemusiken. Men vad som vagt påminde om fiol och schottis, visade sig med facit i hand vara uppspeedade amerikanska funktrumpeter från Detroit. Något som kan sägas vara rätt talande för hela föreställningen där en bit här och en bit där satts ihop till en känslostorm.

För skolelever

Turnén som Somos gör med Riksteatern är något nedbantad jämfört med originalföreställningen som hade urpremiär på Kuba. Turnén riktar sig i första hand till barn och unga och majoriteten av föreställningarna är skolföreställningar, men när dansgruppen besöker städer ger de också kvällsföreställningar.

Dansarna har noterat att det är skillnad på ungas reaktioner och de vuxnas. Ungdomarna reagerar mer direkt.

– Eleverna har lättare att visa vad de gillar under föreställningen, medan de vuxna väntar till efteråt med att visa sina reaktioner, säger Joanna Holewa Chrona.